Milan – Catania, 11.04.2010

>Här kommer diverse specialutvalda vyer från weekendresan ned till Milano. Kvaliteten är inte den bästa, men jag hoppas bilderna ger er tillräcklig inspiration för att åka ned på egen hand. Klicka på bilderna för att se dem i fullt format och läs gärna Milanotipsen innan ni bokar er resa.


Stazione Centrale. I all sin prakt. En mäktig byggnad.


Galleria Vittoria Emanuele II.


En annan vacker ståtlig byggnad. Man kan aldrig föreställa sig hur stor den är förrän man står där.


Ingång 7 och 8, två till tre timmar innan avspark.


Uppvärmning.


Närmare än såhär kommer man knappast Crudeli. Bilden är tagen från en tidigare resa.


Cataniafansen någon timme innan matchstart. De blev inte så många fler, men trots det så lät de fruktansvärt.


Curva Sud någon timme innan avspark. Lägg märke till protestaktionen. Banderollerna rullades ut innan match och en kvart in i matchen flockades den delen också. Det var svårt att se vad som stod på banderollerna, men ryktena säger att det handlade om TV-avtalen. Hur vet jag tyvärr inte.


Matchstart.

Ska ni bara sitta där?

>Utrensningen är påbörjad. Men inte i spelartruppen utan bland människorna som på tå trippar runt omkring alla överbetalda klåpare. Det är enklast så. Och billigast, såklart.

Leonardo, tränarnovis som motvilligt men modigt satte sig på tränarbänken och lyckades med en hel del. Igår blev han offentligt förödmjukad av sin arbetsgivare. En ohållbar situation. Han är redo att ta sitt ansvar.

Jean-Pierre Meersseman, huvudansvarig för Milan Lab, lämnar för andra raka våren in sin avskedsansökan efter att ha misslyckats med sitt uppdrag. För ett år sedan tvingades han kvar men lär knappast låta sig styras en gång till. Han är liksom de övriga utpekade redo att ta sitt ansvar.

Daniele Tognaccini, fystränare och utvecklingsansvarig för Milan Lab, har den här säsongen – liksom många andra – misslyckats med att ge spelarna de fysiska förutsättningar som en lång säsong kräver. Fullt logiskt är han beredd att ta sitt ansvar.

Klubbläkaren sedan drygt ett år tillbaka, Massimo Manara, har fått jobba övertid med skadedrabbade spelare till följd av allt från felaktiga diagnoser till ineffektiva behandlingsmetoder. Underlag för en fullständig genomlysning av allt som den verksamheten består av. Ett år mina vänner, sedan får sannolikt även han ta sitt ansvar.

Men vem var det som anställde dessa individer?

Vem var det som plockade bort motsträvige Leonardo från ledningsmötena och nu ett år senare slipper ha honom i hasorna; vare sig i styrelserummet eller på Milanello? Vem var det som likt ogräs för två år sedan lyfte bort Silvano Ramaccioni – en man som gjort hela den långa resan med Milan sedan 91 – då han var för obekväm att handskas med och numera är marginaliserad på ett sätt som får mig att skämmas å klubbens vägnar? Vem var det som kom på den briljanta idén att för miljontals euro instifta den avantgardistiska institutionen Milan Lab som idag är att betrakta som dyrt kvacksalveri? Mina herrar, var fan håller ni hus?

Utanför står bland andra Arrigo Sacchi, Paolo Maldini, Zvone Boban – hjältar som burit fanan i hela världen – och många, många andra med rödsvart kärlek, intelligens, stil och klass. De är inte välkomna. De är inte strömlinjeformade tifosi evoluti – personer som accepterat detta öde utan förbehåll eller några kritiska funderationer.

Mina herrar, vi är inte födda i farstun. Vi har förmågan att ifrågasätta, reflektera och dra slutsatser vi också. Och sanna mina ord, vi vet vilka ni är. Det är bara att kliva fram.

Vi väntar på er.

Knappt har den startat

>Silly season alltså. Och man har redan tröttnat på den. Ligan har inte ens hunnit hissa ned kulisserna förrän man som supporter bombarderas av diverse olika nyhetsuppslag. Vi Milansupportrar är ju tillräckligt avtrubbade, likgiltiga, håglösa… ja, ni vet. Ändå finns det en del av mig som fortfarande hoppas på att Berlusconi kanske ska inse problematiken och ge generationsväxlingen en puff i rätt riktning. Det behöver inte vara några supervärvningar, en och annan Bonucci, Poli eller Pepe skulle duga fint. Fan, vid det här laget skulle jag troligtvis nöja mig med en gammal Di Natale, en totalt avdankad Perrotta och till och med Cassano, även känd som den konfliktskapande jättebabyn.

Men jag är förhoppningsvis klokare än så, jag förväntar mig ingenting i gengäld…

Fast jag kan inte komma undan det faktum att jag är sinnessjukt trött på samma gamla vanliga spelare i startelvan; spelare som har lagt sig till ro med sina feta lönecheckar, som inte orkar hjälpa till hemåt och som inte har någon lust att göra bra ifrån sig i Champions League. Jag vill se spelare som orkar, spelare som rör på påkarna, spelare som kutar och spelare som inte kräver mer än 4 miljoner Euro om året. Det kan väl inte vara mycket begärt?

Tack och lov att det är VM i år…

För oss rödsvarta innebär det – rätt och slätt – en bättre hälsa som en direkt följd av färre Sillydagar. Förra sommaruppehållet var skräckinjagande; runt 2000 spelare ryktades vara på väg till Milan och i år kan vi räkna med något liknande. Fyrverkerierna smäller dock redan högt. Jag menar, vi har läst att Trezeguets agent påpekar att hans klient vill till klubben och vi har redan sett den ständigt nobbade Maxi Lopez uttala sig om att han hellre stannar på Sicilien.

Suck…

Inte nog med det. Jag skymtade nyheter som bekräftade att både Ronaldinho och Pato planerade sina avsked. Lönepolicy? Uteblivna pokaler? Girighet? Vad kan det vara, hur ska man tänka, är det verkligen hälsosamt att blunda för allting?

Jag tänker osökt på berättelsen om pojken som lurade fåraherden och sa att vargen var på väg. Det var han inte, men pojken fortsatte att lura honom tills han en dag tröttnade på att släppa in fåren i ladan. En dag dök vargen upp på riktigt, herden fnös åt honom och det resulterade så klart i att fåren blev uppätna.

Så vad ska man tro på när pojken ständigt kommer med falska nyheter? Visst, rykten är ju rykten. Men substans kan ju finnas i allt. I allt och i ingenting. Det kan finnas substans i Ronaldinhoryktet, men inte i Patoryktet. Vi supportrar kan ju inte veta, speciellt inte när vi sitter framför våra datorer och, på avstånd, pumpas floskel efter floskel. Det är inte så konstigt att vi går och hoppas på något i gengäld. All den tid vi lägger ned kan väl inte vara förgäves, eller? Ja, hur ligger det till nu? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag försöker; jag sliter varje dag för att enbart tro på det som står på den officiella hemsidan, men till och med det är svårt när det innebär att det finns en risk att mina får blir uppätna (Suazo, någon?).

När Galliani igår gick ut och förnekade att Berlusconi hade yttrat sig om Leonardos icke-vara rann min personliga bägare över. Inkonsekvensen och lögnerna har gått för långt, mörkningen är pinsam och det kräver ju inte en Einstein för att förstå att AC Milan, klubben i våra hjärtan, numera bidrar till den ångesten som Silly season medför. Vi supportrar har blivit fåraherdar och firma Berlusconi, Galliani och Braida har, sakta men säkert, förvandlats till unga små pojkar. När man ser det på det viset är det inte så konstigt att förstå vad de menar när de säger att sanningssägare Leonardo är envis. Snacka om förvirrande; ledningen sparkar alltså den enda som säger sanningen för att ge oss supportrar ett intryck av att man har saker och ting under kontroll. Seriöst, vilka tror de att de är egentligen?

Trots det fortsätter jag att trycka ned F5-tangenten…

Som en riktig idiot alltså. Silly season får mig trots allt att hoppas; detta trots att jag vet. Silly season får mig trots allt att drömma; detta trots att jag inte borde.

Och frågan blir därför: vad gör Silly season för dig?