Till Gallianis försvar

>”Jag minns när jag var ung och såg människor som saknade pengar men ändå kunde köpa Ferraribilar. Med Ferrarin kunde man sedan skaffa de vackraste flickorna. Numera ser vi samma tendenser i fotbollens värld: fotbollsklubbarna har inte pengar, man köper spelare och får så småningom resultaten med sig och vinner turneringarna. Detta är fel.”

Det är som om Michel Platini har läst Berlusconis och Gallianis tankar. I rödsvart favör riktar UEFA-presidenten en rak höger gentemot alla klubbar som spenderar mer pengar än vad de har tillgång till. Knytnäven riktas förvisso främst mot Manchester United, Liverpool och de brittiska öarna, men Herr Krulltott menar att problemen likväl finns i många andra europeiska länder, som till exempel Frankrike, Ryssland och Tjeckien.

Finansiell Fair Play kallar han planerna. Målet är att starta igång år 2012, med fokus på att samtliga klubbar ska balansera det ekonomiska året med plus på debetsidan.

En optimistisk nyhet för alla som har klagat på pessimismen i inläggen. På detta plan är Milan först i led och i den tänkartäten har man varit ett bra tag nu. President Berlusconi har länge gnällt och uttryckt det faktum att klubben måste klara sig på egen hand. Vissa kallar det ‘snålhet’, andra som inser faran i det kallar det ‘att tänka ekonomiskt’. Linjen däremellan är glasnudeltunn och visst skulle il presidente kunna pumpa in de pengar som är nödvändiga för att täcka upp förlusterna på kontot, jag anser dock att det inte hör till tidens anda och hans eventuella finansieringar bör – om något – ses som diverse livlinor (de omoraliska sakerna han har för sig vid sidan om hör inte hit, i dagens värld kostar en natt med en underårig prostituerad inte mer än vad Massimo Oddo tjänar på en timme). Det finns tillräckligt många lag som klarar sig bra utan tyngre ägarbidrag, varför skulle ett av världens mest framgångsrika lag, AC Milan, inte mäkta av en sådan situation? IMO togs ett stort steg i fjol då man lyckades skära ned förlusterna med ungefär 60 miljoner Euro; snackar man med en insatt är det snarare ett enormt djävla gigantiskt steg i rätt riktning.

Det krävs en revolution och ännu hårdare riktlinjer från Michel Platini och de övriga pamparna på UEFA:s högkvarter för att detta ska bli verklighet. Ett uttalande räcker alltså inte, det gäller att snöra av sig balettskorna och fortsätta irritera klubbarna som sysslar med ekonomisk dopning. Dagens uttalande ger Berlusconi en halv anledning att snåla, men det är inte förrän hela fotbollsvärlden rör sig i samma bana som ‘snålhet’ kan förändras och bli ‘ekonomiskt tänkande’. I Sverige har det fungerat så i flera år och här är det en självklarhet att ekonomin och det sportsliga hör samman, varför skulle då resten av världen få spela fotboll med dessa trumfkort i hand?

Hur man går till väga för att nå ekonomiska framgångar kvittar egentligen. Vissa gillar idén med att ha yngre spelare som kostar mindre och andra föredrar det faktum att man försöker kontraktera bosmanspelare. Personligen gillar jag ryktet som menar att Galliani vill införa lönetak i klubben och samtidigt satsa på en föryngring i truppen. Utöver det vill jag även se en egen arena samt större omsättning på spelare; inte till den grad att laget aldrig blir samspelt, men så pass att fotbollsspelarna ständigt bör vara oroliga över sin plats i startelvan. I Milan ska man spela för att man vill slita i 90 minuter, inte för att man är bundis med tränaren. Och därmed basta.

Av dessa nämnda anledningar längtar jag till år 2012 och de hårdare riktlinjerna; det tror jag att ekonomichefen i Manchester United också gör. Med en skuld på 700 miljoner pund ser jag nämligen ingen anledning för honom och laget att inte göra det (Platini och UEFA menar att detta ska komma som en räddning och inte ses som ett straff). Därför hoppas jag innerligt på att Platini står fast vid det han säger. Med andra ord är det äntligen dags för fotbollsklubbar att konkurrera på liknande villkor.

Q and A – Finanser och transfermedel

>”Har ni någon uppfattning om exakt hur illa det är ställt med Milans ekonomi? Är vi helt beroende av Berlusconis eventuella (men ej troliga) investeringar eller finns det något rassel i botten av vår kassakista redo att användas till annat än skulder och alltför höga gubblöner?”

Av: Pommern, 27/4-2010.

Tack för din fråga. Egentligen har du besvarat din frågeställning alldeles själv men jag tänker ge dig mina synpunkter på problematiken och förutsättningarna så som jag ser dem.

Under året 2008 gick Milan – utan CL-spel – back 66.8M euro och slutsummeringen för 2009 blir -9.8M euro. En förbättring förvisso men vem som helst som klarat av plutteflickationstabellen inser att detta är en ohållbar tendens. Vi snackar trots allt om en toppklubb som trots ett mycket starkt varumärke inte lyckas generera tillräckligt med pengar för att på egen hand hålla sig flytande.

Orsakerna? Jag menar att det primärt handlar om avsaknad av en egen toppmodern arena (och dess medföljande möjligheter till ökade intäkter) samt oförmågan att hålla nere lönekostnaderna.

Våra underpresterande spelare tilldelas långt över marknadsmässiga löner vilket i kombination med hög ålder gör dem till rena förlustaffärer såväl sportsligt som ekonomiskt. De kommer till Milan, gör sin grej i nåt år och solar sedan av tiden på Milanellos terasser eller i strålkastarljuset från sin bänkposition. En rik klubb med en entusiastisk ägare klarar av att bära upp detta ok i några år. När ägaren sedermera tröttnar och lämnar klubben åt sitt öde är dock den långsamma och plågsamma döden oundviklig.

Detta är en spiral som klubben inte kommer ur innan dess att majoriteten av alla blodsugares kontrakt löper ut. Några får sina sista lönebesked redan till sommaren men de flesta har money for nothing att se fram emot ända till 2011 eller 2012.

Men sen då? Vad gör vi när truppen kommer att behöva 10-15 nya ansikten på en gång? Lösningen på det hela är såklart att nu – och varje sommar, tre somrar framöver – investera stora portioner (20-25M euro) i yngre eller medelålders spelare med lägre löner, längre livslängd samt större prestationsförmåga. Med pengar som inte finns, tyvärr.

Galliani går febrilt igenom sin Excel-kalkyl över utlånade, delägda och kvarglömda spelare i andra klubbar. Allt för att skrapa ihop någon miljon här, någon miljon där och i slutändan ha en summa pengar som ändå inte räcker till mer än ytterligare en resultatlös Sydamerikaresa för Ariedo Braidas räkning (hans resor till Argentina och Brasilien är för evigt höljda i dunkel).

Tyvärr saknas det önskvärda kapitalet för att inleda en vandring mot en bättre sportslig såväl som ekonomisk framtid då Silvio Berlusconi inte är intresserad av att spendera. Möjligtvis lyckas man skrapa ihop en liten pott men vad spelar det för roll när ankomsterna är i klass med Grimi, Cardacio, Adiyiah och dylikt?

Det räcker att gå tillbaka till de senaste säsongernas sommarkampanjer (och pinsamheterna i förhandlingarna med Porto och Sevilla färskt i minnet) för att inse att juni, juli och augusti tillbringas bäst på stranden snarare än framför datorn i hopp om att se officiella pressmeddelanden angående klasspelares hyllade ankomster till klubben vi älskar.