Alberto Gilardino, eh oh eh oh!

>Dida firade 300 matcher i Milantröjan genom att klistra Alberto Gilardinos bicycletaförsök. Extra skönt – naturligtvis – ett vidrigt äckel ska definitivt inte få förnedra hemmakeepern på det sättet. Därefter hade rekordfilmaren extremt lite att göra. Himmelskt skönt det också – så klart – eftersom Gilardino, allra mest, önskar sig en plats i den blåa startelvan som ska försvara VM-guldet från Tyskland. Låt mig få fråga en sak, kära Alberto. Av Carletto kan man få en och annan gratisplats i startelvan trots att man sumpar majoriteten av sina målchanser, men så givmild tror jag inte att Lippi kommer att vara. Det tror du säkert inte ens själv på, så hur hade du tänkt att få in en fot där?

Jo, matchen var det, ja…

Lite att göra hade Florentia Violas Frey också, mycket tack vare att Huntelaar, Borriello, Seedorf och Ronaldinho hade glömt att nöta avslut efter träningarna. Utanför, burgavel, satellit och hollywoodräddning lydde resultatet av de extremt tama försöken. Frustrerande, men inte lika enerverande eftersom förväntningarna var lägre än i tidigare matcher och eftersom Borriello, med allra största sannolikhet, reducerar Alberto Gilardino till att agera vattenpojke i sommar.

Bittert, javisst. Gilas avsked var allt annat än snyggt. Men, åter till matchen…

Milans trummor började på riktigt i andra halvlek. Fiorentina visade varför man inte har vunnit på ett tag. När lag som Catania och Napoli kommer på besök åker de rödsvarta i alla fall på sylvassa kontringar. De violetta skrapade fram absolut ingenting och passade dessutom på att visa hela världen att man inte har en Plan B när man inte förmår att spela ut sin motståndare. Resultatet? Inbytte Vargas sätter en frispark på secondo anello, Dida ringer ett långdistanssamtal hem till mamma i Brasilien och Ambrosini kunde kosta på sig att ge dagens hjälte, Alberto Gilardino, ett minne för livet, samt ett rött kort till sig själv.

Anfallsmässigt kändes andra halvlek ganska bra. Vi var inte grymma, men målet skulle bara komma. Frågan var bara hur, inte när. Det kändes så. Kalla det manlig intuition om ni vill. Snyggmarco blir mycket riktigt saxad och en klinisk Ronaldinho vet i alla fall hur man gör mål på straff. Helt otagbart. Lördagsmatcherna har verkligen sin charm; det firade jag genom att beställa in en Club Sandwich och ytterligare en Mariestad.

Nu är vi i alla fall definitivt garanterade en kvalplats till Champions League. Och vi passar på att njuta av denna. På söndagskvällen kommer nämligen nästa besvikelse. På schemat står läggmatch och en potentiell ligaseger för de blåsvarta. Ni kan kalla det manlig intuition. Men bara om ni vill.

Gråtvalser på Kanal 9

>Den italienska ligan borde spela de avslutande omgångarna samtidigt för att undvika att det ena eller andra laget drar fördel av att känna till resultaten.

Detta sagt av han som påstod att deltagandet i Let’s dance var för att, citat: ”det på läkarordination är bra för min reumatism” och att han, trots deltagande i exakt alla offentliga mediaforum som finns, citat: ”inte söker uppmärksamheten”.

Visst, i sak har han rätt men jag kan inte låta bli att njuta av att Inter just gjorde mål. Bara därför.

Skadeglädje är bra för mig. Wallah, min läkare sa så.