Džeko, Krasić och AC Milan

>Man kan drömma sig bort. Man kan gå ned på knäna och be. Miloš Krasić berättar i en öppen intervju om hans dröm om att få sätta på sig Milantröjan i sommar; en klubb han har älskat sedan barnsben. I mina ögon ber han nästan om det. Och vem skulle han vilja ha med sig till Milanello? Jo, ingen mindre än Edin Džeko från Wolfsburg, en spelare som han hyllar och som han ställts emot i Champions League. Milansupporter sedan ung ålder, även han.

Vi har i och för sig hört det förr. Denna gång ska vi vara väldigt försiktiga för att drömma oss bort. Milannews.it, som har publicerat nyheten, hänvisar till en intervju i Blic Online. En enkel sökning på den serbiska (?) nyhetssajten resulterade i… ja, ni gissade rätt: absolut ingenting.

Källkritik, hej. Låt oss hoppas att Milannews.it har tillgång till fler nyheter än Milano siamo noi. I annat fall vore detta ytterligare en uppercut i den rödsvarta magen. Rätt tragiskt med tanke på att vi supportrar redan ligger ned. Hur som helst: status quo; hoppet dog och den milanesiska jargongen återgår således till moll.

Å andra sidan, sanningsenlig eller inte, det spelar föga roll. Till Milan är de ändå inte välkomna. Åtminstone inte så länge Silvio Berlusconi är kung på tronen.

Edit: Nåja, vi har hittat intervjun. Tack Sjuan, för länktipset. Kan man önska lite telepati också? Silvio behöver övertalas. Omgående.

I can teach you, but I have to charge

>

”In this year as a coach I have realised something, so few people understand football. Really, there are few who can say they understand this sport. It’s not an easy thing to do.”

Svettdropparna pärlar sig, tupén glider av, men Silvio Berlusconi fattar fortfarande ingenting. En fågel viskade dessutom i mitt öra; det sägs att Leonardo lämnat intervjun med Milkshake ekandes i stämbanden:

”My milkshake brings all the boys to the yard. And they’re like. It’s better than yours, damn right it’s better than yours, I can teach you, but I have to charge. La la-la la la…”

Han är som en myt den där Araújo. En riktig legend. Aldrig någonsin har vi sett folk sätta sig upp mot självaste överhuvudet; den perversa killen med kontor på via Turati 3, ‘yttrandefrihetens högborg’, som kan få HD-domar ändrade enbart genom att vifta på lillfingret. Såhär i efterhand känns det inte konstigt att Ancelotti valde att lämna det fragila luftslottet.

Han skulle lika gärna kunna diskutera fördelarna med att ha en oreganoodling i trädgården. När Leonardo talar så känns det i hjärtat; han behöver inte ens anstränga sig, man känner sig gråtfärdig i alla fall. Vilken man! Vilken pondus! Att avskeda honom vore det dummaste man gjort sedan man värvade de två uruguayanerna.

Och jag hoppas verkligen att han står på sig. För även om jag vill se honom kvar i klubben så har jag ingen vidare lust att se ytterligare sprattelgubbar och jasägare i Silvios tjänst. För, ärligt talat, vad man än må tycka om försoning så är det överskattat. Extremt överskattat.

Vi är med dig. Ända till slutet.

Alberto Gilardino, eh oh eh oh!

>Dida firade 300 matcher i Milantröjan genom att klistra Alberto Gilardinos bicycletaförsök. Extra skönt – naturligtvis – ett vidrigt äckel ska definitivt inte få förnedra hemmakeepern på det sättet. Därefter hade rekordfilmaren extremt lite att göra. Himmelskt skönt det också – så klart – eftersom Gilardino, allra mest, önskar sig en plats i den blåa startelvan som ska försvara VM-guldet från Tyskland. Låt mig få fråga en sak, kära Alberto. Av Carletto kan man få en och annan gratisplats i startelvan trots att man sumpar majoriteten av sina målchanser, men så givmild tror jag inte att Lippi kommer att vara. Det tror du säkert inte ens själv på, så hur hade du tänkt att få in en fot där?

Jo, matchen var det, ja…

Lite att göra hade Florentia Violas Frey också, mycket tack vare att Huntelaar, Borriello, Seedorf och Ronaldinho hade glömt att nöta avslut efter träningarna. Utanför, burgavel, satellit och hollywoodräddning lydde resultatet av de extremt tama försöken. Frustrerande, men inte lika enerverande eftersom förväntningarna var lägre än i tidigare matcher och eftersom Borriello, med allra största sannolikhet, reducerar Alberto Gilardino till att agera vattenpojke i sommar.

Bittert, javisst. Gilas avsked var allt annat än snyggt. Men, åter till matchen…

Milans trummor började på riktigt i andra halvlek. Fiorentina visade varför man inte har vunnit på ett tag. När lag som Catania och Napoli kommer på besök åker de rödsvarta i alla fall på sylvassa kontringar. De violetta skrapade fram absolut ingenting och passade dessutom på att visa hela världen att man inte har en Plan B när man inte förmår att spela ut sin motståndare. Resultatet? Inbytte Vargas sätter en frispark på secondo anello, Dida ringer ett långdistanssamtal hem till mamma i Brasilien och Ambrosini kunde kosta på sig att ge dagens hjälte, Alberto Gilardino, ett minne för livet, samt ett rött kort till sig själv.

Anfallsmässigt kändes andra halvlek ganska bra. Vi var inte grymma, men målet skulle bara komma. Frågan var bara hur, inte när. Det kändes så. Kalla det manlig intuition om ni vill. Snyggmarco blir mycket riktigt saxad och en klinisk Ronaldinho vet i alla fall hur man gör mål på straff. Helt otagbart. Lördagsmatcherna har verkligen sin charm; det firade jag genom att beställa in en Club Sandwich och ytterligare en Mariestad.

Nu är vi i alla fall definitivt garanterade en kvalplats till Champions League. Och vi passar på att njuta av denna. På söndagskvällen kommer nämligen nästa besvikelse. På schemat står läggmatch och en potentiell ligaseger för de blåsvarta. Ni kan kalla det manlig intuition. Men bara om ni vill.