Get your facts straight

>
Länge sedan man ägnade QT åt att diagnostisera den 110-årige rödsvarta patientens hälsotillstånd. Att det är illa vet vi. Omfattningen däremot är att utvärdera.

Hail Mary full of grace. Det här blir inget roligt jobb…

Här behövs i och för sig inget stetoskop eller någon spatel med dess medföljande ”say ah”-uppmaning. En läkarexamen är i det här fallet inte heller nödvändig – för att inte nämna den daterade pseudovetenskap JP Meersseman vigt sitt liv och sina bedömningar (?) åt genom åren.

Obducenten finns på speed-dial och det är väl snarast honom man bör vända sig till om någon månad eller så. Men först skall vi ställa Adriano Galliani några frågor:

Hur jobbar AC Milan i dagsläget för att förbättra sin verksamhet? Ekonomin blöder, vilket för mig är följderna av ett inkonsekvent tillvägagångssätt och ett illa planerat paradigmskifte. Silvio Berlusconi vill inte kasta ett rött öre på sommarens förhandlingsbord vilket man kan tycka vad man vill om. Särskilt välplanerat är det dock inte.

Innan man skickar ett barn ut i vida världen för att stå på sina egna ben krävs rätt uppfostran, förutsättningar och guidning. I detta avseende kan Milan – utan vare sig något arenaprojekt, någon spelartrupp i ”rätt ålder” redo att förfinas av en Maestro på bänken eller några andra självförsörjande redskap – närmast likställas med en bortskämd snorunge som hastigt fått silverskeden dragen ur arslet.

Get the fuck out.

Där står han, villrådig mitt i den pinande vinden, utan någon chans att klara sig undan snålblåst, regn och elände. En ansvarstagande förälder hade format sitt barn utifrån en annan värdegrund och givit honom rätt ekonomisk uppbackning för att klara övergången från pojkrummet till den nya verkligheten.

Huruvida Berlusconi skiter i sina barn eller inte är i sammanhanget överflödigt vetande. Alldeles säkert är dock att han nu – på sin ålders höst med sina drömmar förverkligade och mer därtill – skiter fullständigt i AC Milan, redskapet som enbart togs om hand för egen vinning.

Att arvingarna skiter i Milan är en insikt som till och med greppas av gymnasieungdomar på det individuella programmet. När Berlusconi närmar sig slutet kommer de ha sålt av klubben snabbare än liket hunnit falla till marken.

Adriano Galliani talade idag med mössan i hand om en ”mycket svår transfersommar” inför undrande aktieägare. Inte exakt det man hade velat höra men dessvärre ytterligare en bekräftelse på ovanstående. Det finns inga pengar. Möjligen några småslantar som inte är i närheten av tillräckliga för att genomföra den helrenovering laget behöver.

Milan gick under 2009 back lite drygt -10M euro (vilket skall jämföras med 2008 års katastrofala -68M euro): siffror som sannolikt går att härledas till ett radikalt publiktapp och en modest åttondelsfinal i Champions Leaguespelet.

Jag undrar fortfarande: hur ska man systematiskt arbeta för att undvika ytterligare förlustår både ekonomiskt och sportsligt? Det mest talande svaret från Gallianis sida hade varit hans egen avgång: han kan nämligen inte göra särskilt mycket. Han ska heller inte stå till svars för vad den ytterst ansvarige ignorerar in i det längsta.

Många frågor och få svar. Kanske ett svar för er som undrar om Messi, Kün Aguero eller Rooney är på väg till klubbarnas klubb med sitt säte på Via Turati 3. De lär knappast ens semestra i staden. Milano är som bekant ingen höjdare på sommaren.

Så heller inte till hösten, åtminstone inte den rödsvarta sidan.

Marco och Milano


Jag ska inte vara ohövlig. En presentation och en kortare inledande tanke ska naturligtvis få öppna upp mina portar till bloggen på riktigt.

Mitt namn är Marco Immondo. Jag kom till Sverige som femåring eftersom min pappa trodde att han skulle bli miljonär på att sälja olivolja. Och visst, rik som ett troll blev han. Kärleken till olivoljan och AC Milan blev dock för stor. Han tog sina pengar, flyttade tillbaka till Comosjön och kvar blev jag, utan vare sig olivolja eller likvida medel, men med ett extremt brinnande intresse för AC Milan.

Marco Van Basten. Ja, ni kanske gissade det; det är honom jag är uppkallad efter. Ett ganska fint namn, tycker ni inte det? Jag menar, det kunde ju vara värre. Tänk att få leva med namnet Armando, Salvatore eller Karl-Heinz i 70 till 80 år? Där snackar vi hög självmordsbenägenhet (inget ont mot alla som heter så).

Namnet till trots, jag är ingen vidare målgörare och, än mindre, en duglig fotbollsspelare. Faktum är att jag med all sannolikhet skulle göra bort mig även som domare. Tycka till om och se fotboll gör jag dock; hela djävla tiden.

Jag skriver så ofta jag kan. Det är en hobby, och precis som min kollega skulle jag aldrig offra min subjektivitet för en riksdal eller två. Av rena principskäl skulle jag aldrig skriva detaljerade matchrapporter, införrapporter eller sitta och betygsätta varje spelare eftersom det, i mångt och mycket, skulle påminna för mycket om hur oseriös media går till väga för att informera sina läsare. Ni kan snarare räkna med extremsubjektiva inlägg, artiklar och krönikor där jag förmedlar mina egna diverse sanningar. Det är viktigt att poängtera detta och jag är fullt medveten om att alla inte alltid tycker som jag. Särskilt viktigt att poängtera är att jag och min kollega väldigt ofta tycker olika.

Nere i Milano är jag så ofta jag kan. För några dagar sedan och innan både askmoln och Eyjafjallajökull var jag och såg Cataniamatchen på San Siro. Från min plats på secondo anello rosso såg jag ett par straffsituationer som såg solklara ut, samt en match som vi, främst i andra halvlek, borde ha punkterat både sönder och samman. Milans ineffektivitet äcklar mig; det har den gjort i ett antal säsonger nu. Jag kan exempelvis fortfarande inte förstå hur ett lag som Catania kan åka till Milano, gneta ihop tre chanser i första halvlek, sätta två av dessa och sedan få med sig en poäng när Milan, å sin sida, behöver tio chanser för att få nätet att rassla till två gånger.

Hur som helst. Tankar är tankar och det där var ett exempel på en tanke. Det är tänkt att dessa ska genomsyra Milano siamo noi. Min personliga åsikt är att ni ska få så mycket tankar att ni storknar samt att vi som styr och ställer på bloggen får till en ordentlig dialog med alla läsare. Tja, det är i alla fall förhoppningarna.

La Ripartenza

It’s Britney bitch. Ny blogg och ny medarbetare (kanske blir vi fler). Mindre plotter och en mer funktionell design. Inget tjafs och mer inflytande över det väsentliga. Ingen som nonchalerar rimliga och genomförbara önskemål trots upprepade förfrågningar.

Egenmakt. Den gamla sajten var ingen höjdare. Jag kommer inte sakna stället direkt. Välkommen är den egna rätten att bestämma utan förbehåll i dialog med likasinnade.

Mer entusiasm.

Har fått diverse erbjudanden av seriösa och oseriösa människor. Undertecknad är dock inte dummare än att han gjort sin läxa. Skrivandet är en hobby, ingenting annat. Till er som tror att en futtig ekonomisk ersättning är viktigare än att i första hand roa sig själv och andra: tänk om.

Allt handlar om laget, de aktuella ämnena och den gemensamma diskussionen. Sett utifrån en subjektiv betraktares tillhåll. Avete capito? Bra. Ville bara förtydliga detta för er som inte fattat.

Ni andra kan dra åt helvete.