Jag har aldrig betalat för kärlek, men jag har passerat Milano


Den tjugofjärde maj tjugosexton och en säsong ska summeras. Här finns det två vägar att vandra, där den enkla och lika uppenbara är att det har varit ännu en intetsägande och kostsam säsong att lägga till handlingarna. Kostsam såtillvida att den förlorat oss ytterligare marknadsandelar (blir tredje säsongen i följd utan Europa), en mängd nya felrekryteringar (sådana som i ett senare skede ska entledigas med en tillkommande och hånsmilande brakförlust), samt ytterligare skadat förtroende. Förtroende från fans, sponsorer, men också för hela klubbemblemet och konceptet ”Made in Italy”.
Vi är från Milano, ropar vi. Vem bryr sig, svarar de.

– Vi bär på Sforzas arv, Berlusconis makt och kommer att hemsöka våra rivaler i deras värsta mardrömmar, som den djävul vi är.

• Din mamma!

Det är här jag vänder på klacken, går tillbaka där jag först började: jag tar den andra vägen. Jag sa trots allt att det finns två till antalet. Mix har just gått stigen före mig, och det räcker med att klubben upprepar sig säsong efter säsong.

***

Sommaren 2015 var en kostsam sommar. Stora summor lades på spelartruppen som man önskade skulle lyfta klubben från tidigare års kräftgång. Flera av dessa nyrekryteringar visade sig i efterhand vara sådär, andra visade sig vara alldeles för dyra, medan vissa rentav blev lattjolajban:

– Bertolacci är för mig den största besvikelsen av dem alla: skador följt av miserabla insatser har präglat hans säsong. Och så en stor transfersumma på det. Men nu när förväntningarna är så lågt ställda inför kommande prestationer kan det väl bara bli bättre?

– Kucka har visat sig vara en fullt adekvat värvning om man beaktar den relativt blygsamma prislappen. Det måste finnas rollspelare i ett lag, och jag har svårt att tänka mig många bättre än Kucka i den rollen. Att han spelat så pass mycket är snarare ett underbetyg till övriga mittfältare, sådana som Betolacci: tilltänkta startspelare.

– Josè Mauri var en spännande spelare när han kom (förvisso var nittio procent av entusiasmen baserad på hans ringa ålder). Mihajlovic frös förmodligen helt riktigt ut honom under sin tid som tränare, men när han sedan väl fick spela under våren tyckte jag mig skönja flera segment tagna från den mer aptitliga godishyllan. Detta kan vara – med betoing på kan – en spelare att klamra sig fast vid i framtiden när det ska byggas på riktigt.

– Colombianen Bacca hade just stänkt dit två baljor i Europa League-finalen för sitt Sevilla innan han packade väskorna och for till Milano. En målskytt av rang, men som är i stort behov av surrande medspealare som ger honom ytor och som sätter upp honom i lägen. En kvalitetsspelare när han tillåts fokusera på sitt spel.

– Romagnoli var inledningsvis ett stort utropstecken i ljuset av att vi varit svältfödda på ordentliga mittbackar efter Thiago Silvas sorti. Äntligen hade en ordentlig mittback införskaffats med kvaliteter värdiga en rödsvart mittback. Hans ålder skänker dessutom en del framtidshopp, och prislappen på cirka €30 miljoner är inte en kopek för mycket. Hans form har emellertid sviktat under säsongen, men det är inget jag lägger någon värdering i utan jag ser istället till helheten. En kvalitetsspelare som med rätt vägledning och komplement på planen kan komma att bli till ett rödsvart monster i en framgångsrik framtid. Däremot undanbedes alla jämförelser med Alessandro Nesta, vilket jag däremot har förståelse för att de uppkommer med anledning av tröjnummer och härkomst och klubbsympatier. Men lägg ner bara.

– Luiz Adriano var en tillsynes skön anfallare vars ankomst absolut framställde honom som en klart värdig kollega till colombianen. Däremot blev det för brassen en säsong präglad av mestadels moll, med en del skador och sedan en bisarr ”nästan-transfer” till Kina. Att sedan Niang gjorde det så pass bra i anfallet ställde till ytterligare besvär. Jag är kluven gällande Adriano och en eventuell fortsättning. Å ena sidan har jag inte sett mycket som får mig att vilja behålla honom, å andra sidan inser jag att han är – liksom Kucka – en bra rollspelare, men som däremot inte riktigt gjorde sig rättvisa under den gångna säsongen. Här får man utvärdera alternativkostnaden. Inte helt orimligt att han säljs för sin egen karriärs bästa och för att därtill få loss lite kapital för nya värvningar. Kanske att han bäst kan summeras som den där chansningen som inte riktigt nådde hela vägen fram.

– Antonelli är en bra spelare, men konkurrensen är hård. För mig har han varit tokgiven som vänsterback under säsongen i så måtto att han är en av få rejäla seniorspelare i vår trupp. Ingen gubbe som bär etiketten ”alibi” direkt, vilket man tyvärr inte kan säga om flera av hans lagkamrater. Vi inser väl alla att De Sciglio någonstans är en bättre fotbollsspelare och att hans talang sträcker sig något längre än vad den gode Lucas gör, däremot är det en ren och skär lyx att ha en Antonelli som alternativ när insatserna från De Sciglio sviktar lite väl, vilket de tyvärr har gjort. Abate är för mig lite samma som De Sciglio och kan också ifrågasättas lite väl ofta. Alla tre skulle egentligen kunna vara startspelare i detta Milan om positionerna bara räckte till.

Det mest glädjande med fjolårsfönstret var – och är – emellertid alla avyttringar som skedde. Många sopor skeppades iväg och bättre spelare kom in. Det är faktiskt sant såvida man inte lever i förnekelse. Sedan kan man såklart snegla i backspegeln och fråga sig huruvida prislappen på sommarmercaton 2015 var motiverad. Det enda jag kan knyta mig till är att kvalitet kostar. Vi fick in Bacca och Romagnoli, och om de säljs vidare redan nu kommer det åtminstone att vara med vinst.

Genom att jämföra dagens trupp med fjolårets dito kan man erinra sig en kvalitetsförbättring. Under kommande fönster kommer förhoppningsvis ytterligare odågor försvinna, och det är bara att hoppas att 3-4 kvalitetsspelare kan gå i motsatt riktning. Sätt en rejäl mittfältare i år och byt spelsystem och vem vet, kanske att Bertolacci hittar tillbaka till spelet från 2014. Nyckeln blir att behålla de bra spelare vi har – vilka till antalet får plats på en hand – för att inte trampa vatten och stå kvar på samma ställe, vilket i år summerades med en sjundeplats.

I och med detta vill jag frambringa ett uns av tillförsikt. Nämn bara Donnarummas blomstrande tillika lavendeldoftande förstasäsong och ett leende smyger sig fram på mina läppar. Truppen har blivit bättre, men vi måste vara på det klara med att det tar tid att förändra. Kanske att vi står här om ytterligare ett år och konstaterar att truppen har blivit ytterligare ett snäpp bättre, där vi exempelvis inte längre behöver oroa oss för att skymta Mexes under Naviglis natthimmel.

I samma andetag som jag formulerar detta vill jag dock med emfas förorda att den andra vägen också bör vandras och utforskas. För den med darriga ben och mörkerrädsla finns det en uppsjö av inlägg här på MilanoSiamoNoi att hålla i handen medan de mer bistra – och i viss mån även mer fundamentala – passusarna dissekeras; dogmer av det slag som idag kommit att vara en stor del av AC Milans misslyckande som klubb.

***

Och så lite poesi för finsmakaren:

Hemmahörandes du ståtligt ska vandra
i mitt hjärtas korridorer,
tillsammans är det vi som ska ösa mörkret
tomt på ondska,
ty jag ska aldrig mista dig.

Tu sei tutta la mia vita.

Om skavsår som inte syns

Mina drömmar känner sig ensamma och fryser. Jag lever lyckligt men drömmer om olyckan. Jag drömmer olyckligt. Är jag en lyckans man? Stympade fotleder och varma filmrullar, spinnande chokladhjul och repade CD-skivor. Äter en skål med hallon innan jag spottar ut mina tänder i näven för att sedan tillsammans med mitt telefonnummer lägga dem i en förbipasserande främlings jeansficka. Är jag en olyckans man?

Det finns människor som under sina liv aldrig har trott på någonting. De har ingen religion i sina liv, inte heller någon glädje eller sorg som upptar deras tid; det finns ingen betydelse i något. Men detta hindrar dem inte från att leva och fylla ut sina liv, från att åstadkomma något. Sedan finns det också människor som med förvillelse har valt vägen att tro. Plikttroget utför de sina sysslor som de ser som något eftersträvansvärt. De har i sina liv ett ideal att ta sikte på och en norm att till varje pris försöka efterleva. Det som sammanlänkar dessa två typer av människor är att de har samma potential, bara olika perspektiv.

Utöver dessa två kategorier finns begreppet tid. Det förvirrar inte bara människors sätt att vara, utan är också som ett gift för deras sinnen. Detta begrepp anger, vare sig människor vill det eller inte, genom en serie av logiska eller ologiska följder, vad som i slutändan betyder något. För den första sortens människor betyder begreppet föga, ty allting fortlöper precis som det alltid har gjort. För den andra kategorins människor är det däremot ett smärtsamt uppvaknande att nu behöva uppleva den tomhet som alltid varit så naturlig för andra. Men insikten betyder mer än så. Deras tidigare gärningar och flit upplevs inte längre som plikter, de har blivit till meningslösa handlingar. Sedan adderas även den där olustiga känslan av att allt inte är något annat än en charad i väntan på tidens verk. Den lek som tidigare var rolig men saknat regler har nu blivit gravallvarlig och uppriktigt förstådd.

Vissa sår tiden i förhoppning om ett lyckligare slut, andra ser bara hur den gror till deras död. Människor uppfann klockan för att förhindra att detta skulle ske, ändå står de där och har slarvat bort den nyckel som skulle öppna grinden till deras hjärtan och som under knastrande skosulor på grusgång skulle låta dem vandra mot en ljusnande framtid.

***

Att använda AC Milan som tidsfördriv är ingen dum idé. Att betrakta klubben som en kamouflerad charlatan är inte heller är en sån pjåkig tanke. Huruvida man bryr sig om ägarstruktur eller andra faktorer låter sig inte behandlas i denna text. Eller gör den det?

Forza Milan!

Tåget som försvann

https://i2.wp.com/inapcache.boston.com/universal/site_graphics/blogs/bigpicture/letitsnow2012/bp1.jpg?resize=840%2C560
Natt efter natt satt jag på det tåg som för andra varken gick att röra, varken gick att se. Ljudet av dess framfart väckte hos sömndränkta och förbipasserande en beundran inför den resa som var oändliga mil lång, men över 110 år bred. Vid resans begynnelse jag var ung och dum men inte glömsk, ty vattnet hade i mitt liv ännu inte runnit särskilt långt under min järnvägsbro ovan vilken jag for.

Men jag var aldrig ensam, vi var två: jag som passagerare och du som konduktör. Jag baklänges färdades, medan du mellan vagnarna haltandes promenerade. En dag du till mig förkunnade: vi färdas dit stjärnor når. Med blida ögon såg jag på något jag aldrig tidigare förnummit och nu tillsammans vi färdades unisont. Det var i denna stund jag i mitt block med tårar formulerade ord för första gången och det var med din samstämmighet som jag kände en existens.

Jag minns dagarna när jag blickade ut över landskapen som passerade hand i hand med tiden, över de soldränkta fält dit skuggor aldrig tycktes vilja nå. Jag minns kvällarna när solen stod lågt och hur jag kisandes vägrade blunda till följd av lättja eller ansträngdhet. Som barn var jag alltid lillebrodern som ville höra sagor medan jag sov för att kunna verifiera mina drömmars sanning, och på samma vis ville jag nu som vuxen om kvällarna se hur solens orangea strålar förvandlade rälsens rost till hamrat guld.

Du var gammal och jag var ung. Understundom du mig med vämjelig uppsyn skrämde, misstänkliggjorde och ville se min hårt hållna biljett. Jag minns stunderna då jag med utsträckta ben på sätet satt och tuggade V6 Junior, medan du mycket skickligt höll tåget på den imaginära räls som i verkligheten aldrig fanns. I vagnarna du ibland spatserade, och med dina djupa pannveck försatte du oss passagerare i dunkla miljöer. Ja, utan att ha vetat om det hade vi alltid varit flera med biljett, medvetet utplacerade i olika vagnar för att undvika en sammankomst.

Jag minns morgnarna när jag med ett leende vaknade upp till ljudet från det porlande ånglok som förde tankarna till vårbäckens lekfullt skuttande skvätt mellan de stenarna sina. Men sedan föll mörkret och ljudet förändrades, gick från moll till dur. Det övergick till ett sorlande med rötter från hybrida tankar som inte fått fäste och som nu saknade både igenkänning och hem. Som en missnöjd folkmassa där ingen kan urskilja vad som sägs på grund av den rustika köld som förfrusit våra örongångar. Man kan enkelt knyta sig till slutsatsen att det var konduktören och ingen annan som med flit låtit öppna det fönster som tidigare varit det enda som skilt oss mellan liv och död, det enda som räddat oss undan vinternattens obarmhärtiga grepp.

Tidigare var vi passagerare som tillbakalutade satt, framåtblickande mot resans mål, fast i olika kupéer och för varandra osynliga. Nu vi alla får lov att stå upp på ben som ytterligare knappt bär, ty sittplatserna räcker inte längre till. Alla verkar vilja kliva av, men konduktören låter barskt meddela att den sista hållplatsen redan är passerad. Men tåget, det fortsätter utan att jag vet vart.

Vi färdas på ett tåg som till en början för andra var osynligt men som för oss själva understundom var glimrande. Genom land och rike, på liv och död vi färdades med ordet elegans vackert tonsatt mot trumhinnor som väntade på annat än order. Snart är även ljudet, sorlet, borta och vi finns inte längre till. Existensens station var den som skulle, men som aldrig lät sig passeras. Den som i våra tankar tilläts skapas av någon som inte var vi.

Du var mina drömmars sonett, sjungandes på en lyckans strof som skulle ta mig in i framtiden. Just dessa strofer var för mig sju till antalet, men man sa till mig tidigt att jag räknat fel. Jag stod givetvis på mig, även om jag än idag inte riktigt vet vad som är rätt. Skillnaden är att jag nu i mina tankar låtit inflika ett appendix: vad spelar siffran sju för roll om det ändå inte utgör en sonett?

Vi sitter på ett tåg och inser att vi aldrig kommer att komma hem igen. Vi sitter på tåget som aldrig kom fram. Om jag ska spekulera tror jag inte ens att man kommer att söka efter oss, resan är redan gjord, biljetterna makulerade. Vi var passagerare på tåget som försvann.