Om Efterträdare

Några korta snabba innan sänggång. Jag har funderat litegrann såhär på kvällskvisten, rent allmänt bara. Har ni fattat att det nu äntligen är slut på citat såsom:

”Mister X” (ni vet, han som på Godotmanér får orimligt lång inställelsetid men visar sig vara ett fotbollsmässigt dajmkryss)

”Siamo a posto cosi” (we are fine as we are, ‘nuff said)

”Strachiuso” (när mercaton är JÄTTESTÄNGD efter det att Djamel Mesbah kritat på)

”Physique du role” (att vara som klippt och skuren för avsett behov, exempelvis när man värvar Ricardo Oliveira som ersättare till världens då bäste anfallare, Andrej Shevchenko)

Detta är sista gången som jag någonsin kommer ägna en aktiv tanke åt Condorhelvetet, den flaxande farsoten som tre år i rad (minst, de är många fler men har just under en treårsperiod eskalerat käpprätt åt Giannino, läs helskotta) raljerat sig harmynt om fotbollsrelaterade ämnen i sin iver att med sin personliga agenda i högsta hugg göra sig en hacka på klubbens ekonomiska böckers bekostnad.

Vi är befriade från denna charlatan och parasit. Bara en sån sak är helt overklig och borde vara anledning till att supa sig psykedeliskt djävla plakat i sisådär sextioelva raka dygn. Kanske inte den mest hälsofrämjande aktiviteten man kan företa sig men likväl en källa till glädje och livslust.

Förhoppningsvis kan vi också slippa alla dessa unga hipsterfans som mytologiserat detta utrotade (grazie a Dio!) fjäderfä. Han och den oralfixerade skaran där bakom: Ruiu, Suma, Crudeli, Fedele, Ordine och många, många fler. Alla har nu marginaliserats till absolut noll och intet.

Det är inte längre gångbart eller ”fashion” att tycka att Muntari är cool eller att det är putslustigt med den skalliges Déclasséretorik som devalverat klubbens värde, år ut och år in.

Nej mina vänner, vår nye Amministratore Delegato kan trampa i fyrsiffrigt antal klaver innan han överhuvudtaget närmar sig sin föregångare. Av den officiella presskonferensen att döma visade den erfarne Pinerolofödde Fassone prov på följande revolutionerande beståndsdelar i ett ledarskap som man glömt bort existerade:

  • Tydlighet (färdriktning, målsättningar)
  • Respekt (inga proklamer a la luftslott, inga fantombudgetar)
  • Kompetens (insikt om rollernas avgränsning, vem gör vad)
  • Öppenhet (med ett sympatiskt men bestämt sätt att möta medias många och befogade frågeställningar i dessa tider av maktskifte)

Man får nypa sig i armen både en och två gånger. Jag hade glömt bort vad det innebar att ledas av seriösa och målinriktade personer.

För en herrans massa år sedan skrev jag mer och oftare. De senaste åren, månaderna i synnerhet: desto mindre. Jag drömde inte nödvändigtvis om ära och pokaler en masse. De har man tack vare Silvio Berlusconis inledande ambitionsnivå redan fått uppleva.

Det enda man ville var att bli tagen på allvar av en ledning som inte behandlade supportrarna som idioter. Jag tror att vi kommer att få mer än så. Det är inte längre en fråga OM utan NÄR.

Milan är inte tillbaka. Vi var aldrig borta. Elementen som inte hör hemma i Milan däremot är nu ett minne blott.

Och det värsta av allt – för dig, min flaxande vän – är att min nattsömn inte är en våt dröm om ditt försvinnande från Casa Milan, Milanello och San Siro. Det är verkligheten.

Godnatt.

PS. Vem ringer Paolo?

Om det oundvikliga

Vi fanns här hela tiden, delvis eller helt förtäckta av en kuliss som inte har med klubben att göra. Posörer och charlataner. Nu förpassas de till vägs ände och en tillvaro där de inte längre kan skada AC Milan. Det är dags att skala bort det som inte är oss.

Det är dags för rätt människor, på rätt plats, med hjärta, kunnande och idéer att ta plats. Scenen är er.

Juventus, Roma, Napoli, Inter. Njut av stunden. Snart är sötebrödsdagarna över. Vi kommer oundvikligen att ta er, och som vi ska ta er… Klättringen mot ära genom en vinnande mentalitet i tanke och handling.

Klättringen. Det kommer att ta tid, inga problem. Vi har tid. Tid var aldrig ett problem. Tiden har gett oss möjlighet att sålla agnarna från vetet och förstå vilka som verkligen fattat vad det handlar om. Vi har älskat och kommer att älska rosso e nero tills vi inte längre finns, och längre därtill. Vi kommer att stå bakom idén om la mentalità casciavit oavsett om livet efter detta bär upp eller ned.

Klättringen gör vi tillsammans, enade.

Låt den börja.

Om Raset

Som prognostiserat: haveri mot Napoli och tydliga indikatorer till det man uppenbarligen inte vill acceptera. Raset är här.

Resultatmässigt, i tabellen, i form av utebliven progression i ”försäljnings”-processen från italiensk till kinesisk ägo och oundvikligen när det handlar om förutsättningar (eller bristen därutav) för framtiden.

Milan har i dagsläget en tabellplacering precis i det läge där man just nu befinner sig fotbollspolitiskt i Italien och Europa: mitt i ingenmansland. Vi är il calcios motsvarighet till ”the wind-swept plains of Nebraska”.

Vindpinade, menlösa, stora i orden men betydelselösa på en jord som springer allt snabbare och längre ifrån den svunna stormakt vi en gång var. Med betoning på dåtid.

Montellas fotboll är lovvärd. Jag gillar verkligen passningsspelet och idén om ett vårdat innehav på de två första tredjedelarna. Den sista tredjedelen handlar dessvärre bara om en enda sak: Susan Sarandon och dennes magiska vänsterpjuck.

Igår satte Sarri dubbel och ibland rentav trippelmarkering på spanjacken och vi såg alla hur det gick: Milans anfallsspel nullifierades.

På den andra kanten fick MilanNews.it:s favorit – den spelare som fått oförtjänt många glada tillrop och rosbuketter trots en oerhört blygsam poängproduktion – Jack ”Allegri” Bonaventura mycket tid och utrymme.

Som vanligt utan att rendera i någonting av värde.

Jag är otroligt trött på honom och hans vurmare. Han är verkligen ingenting extraordinärt, mer än att han med en funktionell teknik och arbetskapacitet förkroppsligar allt som är problematiskt i Milan: vi är ett bättre provinslag i storklubbsförpackning med en ännu större och svulstigare svansföring.

Spelare som Antonelli, Paletta, Kucka, ”Allegri” och Lapadula ska egentligen husera i lag som ”Grifone” men befinner sig av flera smutsiga skäl i Milan och uppbär kostnader (övergångssummor, löner och framförallt förlorad tid) som läggs på hög och utgör kommande säsongers ursäkt till utebliven satsning.

Montella gör ett fantastiskt arbete men hade gjort det ännu bättre om pokerhanden hade mer tyngd, vilket Åslund igår sade på ett Shakespearianskt sätt: ”men ge honom en bättre trupp då”.

Ungefär så.

Innan detta sker kommer sannolikt helvetet att frysa över. Dessförinnan – läs idag – kommer Inter och Atalanta att köra om de rödsvarta. Tabellplaceringen kommer därmed att vara sju.

Till och med utanför det komplett värdelösa inträde till Europa League som många försöker göra gällande är säsongens målsättning. Inte ens det får ni att använda som ofrivillig skämskudde till vad ni bevittnar: klubbens fria fall.

Raset har börjat. Välkomna.