Om Socialtjänstlagen i rockärmen

Sex raka segrar och karnevalstämning på San Siro. Rino Gattusos talanger fick äran att smaka på atmosfären under ledningens översyn i en kväll där Cagliari skulle offras till den rödsvarta gudomens ära, likt Craiova och Shkëndija.

Av detta såg vi emellertid inte alls särskilt mycket, tyvärr till följd av en (fortsatt) dumdristig och envis narcissism från tränarhåll. Vårt självutnämnda kader av halvgudar fick husera fritt som de mediokra posörer de är tills det att den mänsklige och overkligt underskattade Suso klev in och skapade tillfällig harmoni över ett projekt än så länge smockfullt av skavanker och överslätade brister.

Jag tänker inte sky orden: så länge Biglia är en snuva eller sidledsrörelse ifrån skadelistan är vi i en livsfarlig limbo. Dels på grund av att dennes kombinerade kvaliteter av att stå högt i pressen (vilket Locatelli inte fick chansen att göra igår, av oklar anledning) och bolldistributionen är absolut fundamental för att sätta övriga lagkamrater i sina främsta element, tillika till följd av att alternativen inte åtnjuter tränarens förtroende (Locatelli) eller är tillräckligt intelligenta för att göra det defensiva arbetet på ett förtjänstfullt sätt (Montolivo).

Det simpla vore att hylla Cagliari för sitt konstruktiva trillande på mittfältet där man systematiskt kunde hitta ytan centralt i det defensiva block som Musacchio, Bonucci och Biglia är tänkta att utgöra. Problemet är att alla lag ser ut såhär när de får spela mot tio Milanspelare. Vi vet alla vem som spelade istället och alla med objektiviteten i behåll och som inte på ett kärringen mot strömmen-manér, alternativt med Socialtjänstlagen i rockärmen, likt Montella, försöker ”rehabilitera” spelare tillbaka till en godtagbar mental nivå för att ”hitta tillbaka till gammal god form”, kan konstatera att det är ett blodflöde vi inte har råd med.

Återigen, jag skyr inte orden: Montella balanserar på en extremt slak lina med klubbens framtid som insats. Hans envishet att göra saker på sitt sätt i ljuset av uppenbar motbevisning och – denna säsong, tvärtemot ifjol – avsevärt mycket bättre alternativ får mig att hoppas att gårdagskvällens spelmässiga haveri inte passerade förbi obemärkt.

Många Milanisti faller in i gamla synder och skuldbelägger nyförvärven. Hakan Calhanoglu (uppenbart i behov av en bättre kondition) och Franck Kessiè – våra enda riktiga fotbollsspelare igår på mittfältet – har till sina försvar en inkörningsperiod att gå igenom men verkar uppenbarligen behöva smaka på den spexigt studentikosa nollning det innebär att spela intill detta skämt som är Montolivo.

Värvar man för massiva pengar bör man sätta spelarna i sina rätta roller där de får göra sin grej fullt ut. Kessiè är inte färdig i sin utveckling men det syntes ungefär med sexhundra procent – vilket även en blind åsna utan korn kunde identifiera – att han efter Biglias inträde mådde bättre spelmässigt när han slapp hamna på mellis i panikångest över vilket slapstickagerande hans föregående centrala kollega ska stå för härnäst. Milanisti på sociala medier borde göra det man gör allra bäst: lansera kampanjen #freefranck. Tomas Ledin hade släppt hästarna fria för femhundra år sen. Montella är inte Ledin. Han är Per Gessle.

Jag vet inte om Montella har någon form av medmänsklig skuldkänsla gentemot detta tragikomiska avskum med nummer 18 på ryggtavlan – på samma sätt som han ”vill prata med Niang” och tror stenhårt på att Antonelli på sin ålders höst kan växla upp att bli Marcelo med ett sämre hårfäste. Det är mig egalt. Tramset måste omedelbart upphöra då det är skadligt, kontraproduktivt och inte anstår en elitsatsande klubb med höga ambitioner.

Förhoppningsvis tas han i örat av Mirabelli och Fassone, särskilt då våra kinesiska överhuvuden såg allt annat än roade ut av att bli förnedrade på hemmaplan mot fårvallare från Sardinien.

Pinsamt.

Mer positivt: Suso, Cutrone och Rodriguez. Att spanjoren är essentiell för vår icke-offensiv visste vi redan medan den unge anfallarens ödmjuka arbete fortsatt premieras i målprotokollet. Mer intressant är då den robuste och kvalitative vänsterbreddarens allroundspel som tyvärr inte renderar i tillräckligt många inlägg än så länge. Den foten kommer inbringa en hel del poäng, om tränarfenomenet ser till att sätta RR i dessa positioner i större omfattning.

Avslutningsvis ett par tankar om mercatons sista vecka. Vi saknar fortfarande en pusselbit i anfallet, en beståndsdel som kan göra sin gubbe och skapa offensiv på samma sätt som gårdagens matchvinnare. Vi kan inte stå och falla med Suso under en säsong där klubbens framtid verkligen står på spel.

Jag väntar med spänning på att för sista gången denna sensommar få ”passare alle cose formali”.

Farorna är många. Låt oss inte sätta krokben för oss själva. Agera.

Forza Milan

Om strategiska felbeslut

Solen strålar över Milanland. Kalendern har nått fram till juli och återsamlingen, il raduno, står för dörren. Mungipor pekar uppåt och förväntningarna likaså: den omedelbara framtiden har inte på ett antal år sett så pass lovande ut.

Värvningarna av Musacchio, Rodriguez, Kessié, Calhanoglu och Conti faller samtliga inom en och samma ram: spelare med sina förhoppningsvis bästa år framför sig med marginal för förbättring. Förmågor med viljan att ta sig an uppgiften Milan – ett tåg som lämnar perrongen blott en gång under en livstid – med ödmjukhet och engagemang. Jag är mycket belåten med samtliga och tror att de kan göra fina insatser i vår tröja såväl på kort som lång sikt.

Jag har dock en fundering som inte riktigt vill lämna min tankeverksamhet och den oroar mig.

När Fassones närvaro byttes från att vara den skalliges skugga till en officiell post uttalade han tidigt att kontakten med Paolo Maldini faktiskt hade tagits. Huvudpersonen själv bekräftade uppgiften och förklarade att nobben motiverades utifrån alltför grumliga premisser kring projektets innehåll, utseende och faktiska substans. Han trodde helt enkelt inte på kinesernas seriösa intentioner.

Huruvida dessa faktiskt är långsiktiga, seriösa och grundade i en fotbollsverklighet som anstår en klubb med ögonen på kontinentens toppskikt, ja det får tiden utvisa. Likväl får den omvänt utvisa om Paolos skeptiska förhållningssätt och beslut att tacka nej var ett kapitalt misstag i en försoning som hela den rödsvarta fotbollsvärlden väntat på när den skallige äntligen lämnat vägen hem vidöppen.

Det sista är troligen inte sagt där. Förhoppningsvis.

Min oro består dock av detta.

Ett Milan som växlar upp – spelartrupp, ambitionsnivå, svansföring och ekonomi – kommer att betraktas på ett helt annat sätt. Medier som gjort en sport av att förlöjliga klubben utifrån det slapstickeri som den skalliges ledning de sista mindre ljuva åren innebar kommer nu plötsligt att hårdgranska klubbens förehavanden på sportsliga grunder. Berlusconis exit innebär även mindre styrning i fråga om att tona ner de allra mest kritiska rösterna via sina egna kommunikationsvägar.

Vi är inte längre skyddade på samma sätt och har strålkastarljuset på oss. Det är både varmt och olustigt om man inte come correct.

Fassone är en fantastisk kommunikatör och organiserar upp det kaos som varit med reformer som andas modern och tydlig struktur. Mirabelli snackar desto mindre men visar handlingskraft gång efter annan. Ett radarpar som gjort stordåd på kort tid.

Men alla goda ting är tre.

Med tanke på våra investerares minimala kännedom om sporten och kulturen som omgärdar il calcio – inte sällan av krafter präglade av oärliga agendor – tror jag att Fassone gjort sig skyldig till ett strategiskt felbeslut av kolossala mått, alternativt övervärderat sin egen förmåga och det mandat som längre fram i tiden oundvikligen kommer att prövas när motgångens dimma lägger sig över San Siro.

Montella kvitterade ut ett överbetyg för sin insats ifjol och kommer högst sannolikt att vidareutveckla sin idé om en bollförande, tekniskt och spelskickligt fotboll. Värvningarna av våra två ytterbackar borgar också för en situation där herrarna i fråga utgör bredden i spelet medan övriga kommer att centrera och trilla boll som om det inte finns någon morgondag.

Ett vanskligt och långt ifrån resultatekonomiskt hållbart tillvägagångssätt när man inte har en anfallare som garanterar en sisådär 25-30 mål i ligaspelet. Enkla och knäckande mål där motståndarlagen säckar ihop och pressen lämnar våra spelares axlar som därefter kan spela ut och defilera.

Vi skulle kunna kvarstå i det läget att vi trots Harlem Globetrotteri, en prestation som formligen skriker ”shit, det här är verkligen någonting stort i vardandet men vi vinner ju inte…”, 64 skapta avslut mot mål ändå bara får en poäng hemma mot SPAL eller Crotone.

Tror ni då att kineserna kommer att lyssna på Fassone? Tror ni då att Abbiati kommer att ta ton och alls få en syl i vädret av kineser som knappt vet vem den skallige burväktaren med sämre kroppshållning överhuvudtaget är? I wouldn’t think so.

Hade jag varit mannen vid spakarna på Casa Milan – Gud förbjude, right? – hade jag avbokat samtliga möten nästa vecka (förutom de där Conti och Calhanoglu ska krita på, såklart) och inte accepterat ett nej från Paolo i en roll som rådgivare och länk mellan tränaren och ledningen. Det är enligt mitt synsätt absolut livsnödvändigt om det här skeppet inte ska kantra innan det överhuvudtaget lämnat hamnen.

Jag är förhoppningsfull idag. Glad också. Men orosmolnen är aldrig mer än en uppdatering på er SMHI-app bort. Nu när vi gör allting så fantastiskt bra, glöm då inte det viktigaste av allt: vad gör vi om det börjar gå åt fel håll?

Caso Donnarumma tar vi en annan gång.

Forza Milan!

Om Efterträdare

Några korta snabba innan sänggång. Jag har funderat litegrann såhär på kvällskvisten, rent allmänt bara. Har ni fattat att det nu äntligen är slut på citat såsom:

”Mister X” (ni vet, han som på Godotmanér får orimligt lång inställelsetid men visar sig vara ett fotbollsmässigt dajmkryss)

”Siamo a posto cosi” (we are fine as we are, ‘nuff said)

”Strachiuso” (när mercaton är JÄTTESTÄNGD efter det att Djamel Mesbah kritat på)

”Physique du role” (att vara som klippt och skuren för avsett behov, exempelvis när man värvar Ricardo Oliveira som ersättare till världens då bäste anfallare, Andrej Shevchenko)

Detta är sista gången som jag någonsin kommer ägna en aktiv tanke åt Condorhelvetet, den flaxande farsoten som tre år i rad (minst, de är många fler men har just under en treårsperiod eskalerat käpprätt åt Giannino, läs helskotta) raljerat sig harmynt om fotbollsrelaterade ämnen i sin iver att med sin personliga agenda i högsta hugg göra sig en hacka på klubbens ekonomiska böckers bekostnad.

Vi är befriade från denna charlatan och parasit. Bara en sån sak är helt overklig och borde vara anledning till att supa sig psykedeliskt djävla plakat i sisådär sextioelva raka dygn. Kanske inte den mest hälsofrämjande aktiviteten man kan företa sig men likväl en källa till glädje och livslust.

Förhoppningsvis kan vi också slippa alla dessa unga hipsterfans som mytologiserat detta utrotade (grazie a Dio!) fjäderfä. Han och den oralfixerade skaran där bakom: Ruiu, Suma, Crudeli, Fedele, Ordine och många, många fler. Alla har nu marginaliserats till absolut noll och intet.

Det är inte längre gångbart eller ”fashion” att tycka att Muntari är cool eller att det är putslustigt med den skalliges Déclasséretorik som devalverat klubbens värde, år ut och år in.

Nej mina vänner, vår nye Amministratore Delegato kan trampa i fyrsiffrigt antal klaver innan han överhuvudtaget närmar sig sin föregångare. Av den officiella presskonferensen att döma visade den erfarne Pinerolofödde Fassone prov på följande revolutionerande beståndsdelar i ett ledarskap som man glömt bort existerade:

  • Tydlighet (färdriktning, målsättningar)
  • Respekt (inga proklamer a la luftslott, inga fantombudgetar)
  • Kompetens (insikt om rollernas avgränsning, vem gör vad)
  • Öppenhet (med ett sympatiskt men bestämt sätt att möta medias många och befogade frågeställningar i dessa tider av maktskifte)

Man får nypa sig i armen både en och två gånger. Jag hade glömt bort vad det innebar att ledas av seriösa och målinriktade personer.

För en herrans massa år sedan skrev jag mer och oftare. De senaste åren, månaderna i synnerhet: desto mindre. Jag drömde inte nödvändigtvis om ära och pokaler en masse. De har man tack vare Silvio Berlusconis inledande ambitionsnivå redan fått uppleva.

Det enda man ville var att bli tagen på allvar av en ledning som inte behandlade supportrarna som idioter. Jag tror att vi kommer att få mer än så. Det är inte längre en fråga OM utan NÄR.

Milan är inte tillbaka. Vi var aldrig borta. Elementen som inte hör hemma i Milan däremot är nu ett minne blott.

Och det värsta av allt – för dig, min flaxande vän – är att min nattsömn inte är en våt dröm om ditt försvinnande från Casa Milan, Milanello och San Siro. Det är verkligheten.

Godnatt.

PS. Vem ringer Paolo?