Om att föredra husmanskost

Den femte november 2001 är ett historiskt datum för alla Milansupportrar. Efter en resultatmässigt inte helt underkänd säsongsinledning fick den dåvarande ledningen en mycket intressant boll på uppstuds.

Fatih Terim, kraftigt ifrågasatt av senatorslägret som fått sina fiskar rejält varma efter år av misslyckanden i komfortens tecken, hade fyra månader in på sin sejour i rödsvart fört klubben till en femteplats med femton inspelade poäng, fem bakom den sensationella serieledaren Chievo.

Det ansågs inte tillräckligt… Sade man. Men vi vet alla vad det egentligen handlade om. Man såg någonting bättre, mer ”da Milan” i horisonten. Carlo Ancelottis tid som Juventustränare – efter mer än 70 ligapoäng i snitt under sina två ligasäsonger (där huvudstadslagen kristligt delade på två scudetti efter massiva investeringar) – hade nämligen nått vägs ände, vilket såväl ”il Cavaliere” som ”Kojak” hade stenkoll på långt innan det blev klart.

Kort därefter presenterades han som Milans nya tränare.

Resten är historia.

Nästan sexton år senare går historien igen: någonting som Fassone och Mirabelli försöker skriva tillsammans med Montella vid rodret. Jag tror inte att det är rätt väg att gå. För att ta steg i rätt riktning krävs kompetens och erfarenhet. Montella har varken eller. Ancelotti har båda. Gör matten.

Jag skulle kunna sitta här och låta min vaniljyogurtmüsli bli geggig i allsköns högtravande försök att på ett diplomatiskt sätt förklara varför skiftet måste till. Det vore enbart till gagn för de som inte förstår bättre. Ursäkta min dryghet men… Om ni föredrar en novis före en expert, då får det stå för er. Geggig müsli är nämligen ungefär lika ovärdigt som att se Ricky Alvarez sänka Milan.

Det som talar emot skiftet är att man redan har en muntlig överenskommelse med tupén i London som vandrar på en slak lina, alternativt om Carletto tvekar över en återkomst till det förlovade landet eller ser andra uppdrag i horisonten.

En uppvärmd soppa – ”la Minestra riscaldata” – har nämligen en tendens att inte övertyga kulinariskt som när den tillagades från scratch. Tur då att Carletto är mer av husmanskost än gourmetkrubb.

Vad kommer Fassone att göra? Även tystnaden talar sitt tydliga språk. Se nu till att hålla näbben. Och gör det rätta.

Forza Milan!

Om vägskäl, eller vägs ände

Att bära dunjacka i september hör inte till vanligheterna, inte ens här uppe. Det är dock någonstans ett krasst konstaterande av sakernas tillstånd – högmodet att bära ett mer moderiktigt och stilfullt ytterplagg kontra att agera ödmjukt och funktionellt.

Att hålla i längden borde vinna alla gånger, tänker en förvisso stakanovistiskt lagd kommunalarbetare. Det finns liksom inget självändamål i att vara fashionabel om polmonit och kronisk snuva drar ner hälsan till botten. Samma resonemang går att applicera på vår tränares sätt att anta Milanrebusen.

Det ständiga bryderiet: hur man på bästa sätt placerar ut de dyrt införskaffade spelarna på fjolårets beprövade checkersbräde. Samma metod, inte längre samma spel. Springare, löpare och torn kräver en mer raffinerad uppställning och genomtänkt disposition. Ett misstag och du är handikappad redan från the get-go. Vi vill ju inte förlora innan matchen ens har börjat.

Det är därför tråkigt att ånyo – min lott här i livet, it seems – behöva utbrista ”I told you so”. Visst, det är på ett sätt lugnande att direkt efter Laziofiaskot höra Misters intention att skifta till en trebackslinje, vilken enligt utsago låg i tangentens riktning men förhindrades av landslagsuppehåll och annat, snabbare än kvickt.

Vi minns dock Fassones och Mirabellis mantra i våras: laget, däribland den fundamentala defensiva lagdelen, ska inför il raduno vara utkristalliserat till två tredjedelar. Löfte infriat. Med råge dessutom.

Tid fanns därmed att arbeta med Romagnoli, Musacchio och Bonucci – likväl som med reserverna Zapata och Gomez – vilket fråntar alla former av tidsmässiga alibin.

Antonelli – med sin vänsterfot, förvisso klumpformad till sitt utförande – prövades till och med i rollen som vänster innerback, någonting som enligt Montella var en försvårande faktor till varför man inte omedelbart antagit trebackslinjen som utgångsläge.

Vad många verkar bortse ifrån är tränarens ”intuition” och kunnande. Allting är inte evidensbaserad kompetens. Ibland behöver man ha både öga och mod att övervinna utmaningar. Det som särskiljer en novis och medioker tränare från en Rinus Michels eller Ersnt Happel är just detta.

Är det verkligen rätt att sätta en delvis monterad Lamborghini i händerna på en finsk rallyförare med en promillehalt strax över det juridiskt tillåtna? Ansvarslöst, kan jag tycka.

Retrospect är dock inte särskilt intressant. Det är häret, nuet och det fortsatta som ska uppta den snedbenades fokus.

Austria Wien kommer ikväll att få klä skott för den huvudlösa taktiska approach som fick Ciruzzo Immobile att se ut som en världsspelare. Jag förutspår en enkel vinst och grannlåt där våra spjutspetsar kommer göra sin välbehövliga grej för lagets och klubbens välmående.

Huruvida detta vägskäl leder åt rätt håll eller vägs ände, ja det återstår att se. Första steget är att lägga hedern åt sidan och erkänna att det faktiskt blev heltokigt att välja Montolivo, Borini, Cutrone och Calabria senast. ”Errare humanum est perseverare diabolicum”: inte ens en rödsvart diavolo är ursäktad.

Då slipper man skriva fler vad var det jag sa-texter på lunchen över en skål vaniljyoghurt, toppad med havregryn och russin.

Forza Milan!

Om Socialtjänstlagen i rockärmen

Sex raka segrar och karnevalstämning på San Siro. Rino Gattusos talanger fick äran att smaka på atmosfären under ledningens översyn i en kväll där Cagliari skulle offras till den rödsvarta gudomens ära, likt Craiova och Shkëndija.

Av detta såg vi emellertid inte alls särskilt mycket, tyvärr till följd av en (fortsatt) dumdristig och envis narcissism från tränarhåll. Vårt självutnämnda kader av halvgudar fick husera fritt som de mediokra posörer de är tills det att den mänsklige och overkligt underskattade Suso klev in och skapade tillfällig harmoni över ett projekt än så länge smockfullt av skavanker och överslätade brister.

Jag tänker inte sky orden: så länge Biglia är en snuva eller sidledsrörelse ifrån skadelistan är vi i en livsfarlig limbo. Dels på grund av att dennes kombinerade kvaliteter av att stå högt i pressen (vilket Locatelli inte fick chansen att göra igår, av oklar anledning) och bolldistributionen är absolut fundamental för att sätta övriga lagkamrater i sina främsta element, tillika till följd av att alternativen inte åtnjuter tränarens förtroende (Locatelli) eller är tillräckligt intelligenta för att göra det defensiva arbetet på ett förtjänstfullt sätt (Montolivo).

Det simpla vore att hylla Cagliari för sitt konstruktiva trillande på mittfältet där man systematiskt kunde hitta ytan centralt i det defensiva block som Musacchio, Bonucci och Biglia är tänkta att utgöra. Problemet är att alla lag ser ut såhär när de får spela mot tio Milanspelare. Vi vet alla vem som spelade istället och alla med objektiviteten i behåll och som inte på ett kärringen mot strömmen-manér, alternativt med Socialtjänstlagen i rockärmen, likt Montella, försöker ”rehabilitera” spelare tillbaka till en godtagbar mental nivå för att ”hitta tillbaka till gammal god form”, kan konstatera att det är ett blodflöde vi inte har råd med.

Återigen, jag skyr inte orden: Montella balanserar på en extremt slak lina med klubbens framtid som insats. Hans envishet att göra saker på sitt sätt i ljuset av uppenbar motbevisning och – denna säsong, tvärtemot ifjol – avsevärt mycket bättre alternativ får mig att hoppas att gårdagskvällens spelmässiga haveri inte passerade förbi obemärkt.

Många Milanisti faller in i gamla synder och skuldbelägger nyförvärven. Hakan Calhanoglu (uppenbart i behov av en bättre kondition) och Franck Kessiè – våra enda riktiga fotbollsspelare igår på mittfältet – har till sina försvar en inkörningsperiod att gå igenom men verkar uppenbarligen behöva smaka på den spexigt studentikosa nollning det innebär att spela intill detta skämt som är Montolivo.

Värvar man för massiva pengar bör man sätta spelarna i sina rätta roller där de får göra sin grej fullt ut. Kessiè är inte färdig i sin utveckling men det syntes ungefär med sexhundra procent – vilket även en blind åsna utan korn kunde identifiera – att han efter Biglias inträde mådde bättre spelmässigt när han slapp hamna på mellis i panikångest över vilket slapstickagerande hans föregående centrala kollega ska stå för härnäst. Milanisti på sociala medier borde göra det man gör allra bäst: lansera kampanjen #freefranck. Tomas Ledin hade släppt hästarna fria för femhundra år sen. Montella är inte Ledin. Han är Per Gessle.

Jag vet inte om Montella har någon form av medmänsklig skuldkänsla gentemot detta tragikomiska avskum med nummer 18 på ryggtavlan – på samma sätt som han ”vill prata med Niang” och tror stenhårt på att Antonelli på sin ålders höst kan växla upp att bli Marcelo med ett sämre hårfäste. Det är mig egalt. Tramset måste omedelbart upphöra då det är skadligt, kontraproduktivt och inte anstår en elitsatsande klubb med höga ambitioner.

Förhoppningsvis tas han i örat av Mirabelli och Fassone, särskilt då våra kinesiska överhuvuden såg allt annat än roade ut av att bli förnedrade på hemmaplan mot fårvallare från Sardinien.

Pinsamt.

Mer positivt: Suso, Cutrone och Rodriguez. Att spanjoren är essentiell för vår icke-offensiv visste vi redan medan den unge anfallarens ödmjuka arbete fortsatt premieras i målprotokollet. Mer intressant är då den robuste och kvalitative vänsterbreddarens allroundspel som tyvärr inte renderar i tillräckligt många inlägg än så länge. Den foten kommer inbringa en hel del poäng, om tränarfenomenet ser till att sätta RR i dessa positioner i större omfattning.

Avslutningsvis ett par tankar om mercatons sista vecka. Vi saknar fortfarande en pusselbit i anfallet, en beståndsdel som kan göra sin gubbe och skapa offensiv på samma sätt som gårdagens matchvinnare. Vi kan inte stå och falla med Suso under en säsong där klubbens framtid verkligen står på spel.

Jag väntar med spänning på att för sista gången denna sensommar få ”passare alle cose formali”.

Farorna är många. Låt oss inte sätta krokben för oss själva. Agera.

Forza Milan