Om tendensernas betydelse

Ni får ursäkta mig om den inledande euforin där Leos och Paolos intåg frammanade ett rus att springa rakt emot en framgångschimär redan några veckor senare förbytts till en mer realistisk och vardaglig rödsvart lunk.

Säsongen 2018/19 träder AC Milan in i handlingarna utan något direkt favoritskap. I skuggan av en jättefavorit och en handfull mer trovärdiga utmanare guppar vi på i zonen strax bakom. Försvunna är även de avundsjuka och hatiska olyckskorparna som fick sina profetior besannade om den föregående ledningens tomma löften. Kvar är en tränare som denna säsong riskerar en klassisk sophomore slump.

Primärt handlar det om att gå från relativt enkla populistiska premisser till att faktiskt konstruera någonting genuint och hållbart. Är Gattuso verkligen kapabel införa ett anfallsspel värt namnet? Utan övertygelsen om att spelarmaterialet är tillräckligt för en ingress i Champions League vill jag se en taktisk och spelmässig progression. Annars blir även detta år bortkastat.

I princip vem som helst hade kunnat gå in och höja den psykosociala arbetsmiljön på Milanello post-Montella och därtill vända det självskadliga skepp som gång efter annan kantrade runt om i Italien till följd av den taktiskt sett kompetensbefriade posören från Pomigliano d’Arco. Jag är inte helt säker på att hans efterträdare har redskapen som krävs för att få saker och ting att gå på högvarv.

Desto större tilltro har jag till det sekundära önskemålet, nämligen att bemyndiga Milan med det som skapade hans framgångsrika karriär: förmågan att absorbera motståndarlagets slagstyrka, manöver och spel utan att släppa in mål och förlora matchen. Saper soffrire. Att kunna, orka och vara ödmjuka nog att lida när man inte bör gå toe to toe med övermäktigt motstånd.

Kvällens match är säsongspremiären och bör tas precis för vad den är: ett alldeles för tidigt test. Bortaplan mot ett lag som skördat abnorm framgång sett till vad som hade kunnat förväntas med nya stimuli i form av en nygammal bekantskap på tränarbänken. En enormt svår uppgift således.

Kanske är det också därför den omåttligt miserable Borini verkar få en tröja från start i afton. Killens fysvärden hade troligtvis kunnat konkurrera på ett svenskt mästerskap i grenen medeldistanslöpning. Med bollen, not so much. Nog för att jag hade valt Allegris son på positionen men det finns liksom inte ork eller anledning att gå fram med klingan innan säsongen ens börjat.

Min förhoppning är därför att vi kan åka ner till vulkanens fot och stänga igen butiken. Skulle återvändaren få blodad tand och trycka dit en poänggivande balja, desto bättre.

För mig är tendenserna viktigare än resultatet denna gång. Processen kräver tid och tålamod, inte ännu en misslyckad papperstiger där vi jagar tränarens huvud innan bladen ens hunnit gulna, let alone falla från de höstruskiga träden.

Sen får vi se vad de unga tillskotten går får. Kanske har vi äntligen fundamenten för en framgångsrik och trovärdig framtid värd namnet.

Forza Milan!

Om att vila i tystnaden

Idag är jag förbannad. Heligt förbannad.

När man på sin semester försöker återhämta sig från vardagens lågintensivt tärande stresselement kommer kraven. ”Gör det, tyck det, skriv det”. Sedan den senaste texten författades (kommer inte ihåg när, vilket i sig indikerar hälsa) har yours truly genomgått ett flertal förändringar. Själsligt såväl som somatiskt välbefinnande kommer på första, andra och tredje plats. Andras önskemål (i vissa fall starkt uppmanande, vilket talar till en annans behov att tillgodose alla behov snabbare än kvickt) är inte längre min prioritet.

Milan. Jag kommer att skriva vidare.

Vissas försök att fatta beslutet åt mig – ”han har lagt ner skrivandet, han kommer inte skriva mer” et cetera gör mig förbannad. Är det någonting jag hatar så är det att bli missförstådd, felciterad eller när någon försöker återberätta mina förehavanden eller åsikter åt mig. Ni behöver, kan och ska inte göra detta åt mig. Punto e fine. Det är inte slutdiskuterat för det var aldrig ens en diskussion från första början.

Hur ofta? Det får vi se. På mina villkor, ingen annans. Autonomi och stressfritt annars kan ni söka er annorstädes för snabba ogenomtänkta puckar om klubben ute på svåra strapatser.

Låt mig nu vara i fred. Tack.

Forza Milan!

Om att föredra husmanskost

Den femte november 2001 är ett historiskt datum för alla Milansupportrar. Efter en resultatmässigt inte helt underkänd säsongsinledning fick den dåvarande ledningen en mycket intressant boll på uppstuds.

Fatih Terim, kraftigt ifrågasatt av senatorslägret som fått sina fiskar rejält varma efter år av misslyckanden i komfortens tecken, hade fyra månader in på sin sejour i rödsvart fört klubben till en femteplats med femton inspelade poäng, fem bakom den sensationella serieledaren Chievo.

Det ansågs inte tillräckligt… Sade man. Men vi vet alla vad det egentligen handlade om. Man såg någonting bättre, mer ”da Milan” i horisonten. Carlo Ancelottis tid som Juventustränare – efter mer än 70 ligapoäng i snitt under sina två ligasäsonger (där huvudstadslagen kristligt delade på två scudetti efter massiva investeringar) – hade nämligen nått vägs ände, vilket såväl ”il Cavaliere” som ”Kojak” hade stenkoll på långt innan det blev klart.

Kort därefter presenterades han som Milans nya tränare.

Resten är historia.

Nästan sexton år senare går historien igen: någonting som Fassone och Mirabelli försöker skriva tillsammans med Montella vid rodret. Jag tror inte att det är rätt väg att gå. För att ta steg i rätt riktning krävs kompetens och erfarenhet. Montella har varken eller. Ancelotti har båda. Gör matten.

Jag skulle kunna sitta här och låta min vaniljyogurtmüsli bli geggig i allsköns högtravande försök att på ett diplomatiskt sätt förklara varför skiftet måste till. Det vore enbart till gagn för de som inte förstår bättre. Ursäkta min dryghet men… Om ni föredrar en novis före en expert, då får det stå för er. Geggig müsli är nämligen ungefär lika ovärdigt som att se Ricky Alvarez sänka Milan.

Det som talar emot skiftet är att man redan har en muntlig överenskommelse med tupén i London som vandrar på en slak lina, alternativt om Carletto tvekar över en återkomst till det förlovade landet eller ser andra uppdrag i horisonten.

En uppvärmd soppa – ”la Minestra riscaldata” – har nämligen en tendens att inte övertyga kulinariskt som när den tillagades från scratch. Tur då att Carletto är mer av husmanskost än gourmetkrubb.

Vad kommer Fassone att göra? Även tystnaden talar sitt tydliga språk. Se nu till att hålla näbben. Och gör det rätta.

Forza Milan!