Om tendensernas betydelse

Ni får ursäkta mig om den inledande euforin där Leos och Paolos intåg frammanade ett rus att springa rakt emot en framgångschimär redan några veckor senare förbytts till en mer realistisk och vardaglig rödsvart lunk.

Säsongen 2018/19 träder AC Milan in i handlingarna utan något direkt favoritskap. I skuggan av en jättefavorit och en handfull mer trovärdiga utmanare guppar vi på i zonen strax bakom. Försvunna är även de avundsjuka och hatiska olyckskorparna som fick sina profetior besannade om den föregående ledningens tomma löften. Kvar är en tränare som denna säsong riskerar en klassisk sophomore slump.

Primärt handlar det om att gå från relativt enkla populistiska premisser till att faktiskt konstruera någonting genuint och hållbart. Är Gattuso verkligen kapabel införa ett anfallsspel värt namnet? Utan övertygelsen om att spelarmaterialet är tillräckligt för en ingress i Champions League vill jag se en taktisk och spelmässig progression. Annars blir även detta år bortkastat.

I princip vem som helst hade kunnat gå in och höja den psykosociala arbetsmiljön på Milanello post-Montella och därtill vända det självskadliga skepp som gång efter annan kantrade runt om i Italien till följd av den taktiskt sett kompetensbefriade posören från Pomigliano d’Arco. Jag är inte helt säker på att hans efterträdare har redskapen som krävs för att få saker och ting att gå på högvarv.

Desto större tilltro har jag till det sekundära önskemålet, nämligen att bemyndiga Milan med det som skapade hans framgångsrika karriär: förmågan att absorbera motståndarlagets slagstyrka, manöver och spel utan att släppa in mål och förlora matchen. Saper soffrire. Att kunna, orka och vara ödmjuka nog att lida när man inte bör gå toe to toe med övermäktigt motstånd.

Kvällens match är säsongspremiären och bör tas precis för vad den är: ett alldeles för tidigt test. Bortaplan mot ett lag som skördat abnorm framgång sett till vad som hade kunnat förväntas med nya stimuli i form av en nygammal bekantskap på tränarbänken. En enormt svår uppgift således.

Kanske är det också därför den omåttligt miserable Borini verkar få en tröja från start i afton. Killens fysvärden hade troligtvis kunnat konkurrera på ett svenskt mästerskap i grenen medeldistanslöpning. Med bollen, not so much. Nog för att jag hade valt Allegris son på positionen men det finns liksom inte ork eller anledning att gå fram med klingan innan säsongen ens börjat.

Min förhoppning är därför att vi kan åka ner till vulkanens fot och stänga igen butiken. Skulle återvändaren få blodad tand och trycka dit en poänggivande balja, desto bättre.

För mig är tendenserna viktigare än resultatet denna gång. Processen kräver tid och tålamod, inte ännu en misslyckad papperstiger där vi jagar tränarens huvud innan bladen ens hunnit gulna, let alone falla från de höstruskiga träden.

Sen får vi se vad de unga tillskotten går får. Kanske har vi äntligen fundamenten för en framgångsrik och trovärdig framtid värd namnet.

Forza Milan!