Om att vila i tystnaden

Idag är jag förbannad. Heligt förbannad.

När man på sin semester försöker återhämta sig från vardagens lågintensivt tärande stresselement kommer kraven. ”Gör det, tyck det, skriv det”. Sedan den senaste texten författades (kommer inte ihåg när, vilket i sig indikerar hälsa) har yours truly genomgått ett flertal förändringar. Själsligt såväl som somatiskt välbefinnande kommer på första, andra och tredje plats. Andras önskemål (i vissa fall starkt uppmanande, vilket talar till en annans behov att tillgodose alla behov snabbare än kvickt) är inte längre min prioritet.

Milan. Jag kommer att skriva vidare.

Vissas försök att fatta beslutet åt mig – ”han har lagt ner skrivandet, han kommer inte skriva mer” et cetera gör mig förbannad. Är det någonting jag hatar så är det att bli missförstådd, felciterad eller när någon försöker återberätta mina förehavanden eller åsikter åt mig. Ni behöver, kan och ska inte göra detta åt mig. Punto e fine. Det är inte slutdiskuterat för det var aldrig ens en diskussion från första början.

Hur ofta? Det får vi se. På mina villkor, ingen annans. Autonomi och stressfritt annars kan ni söka er annorstädes för snabba ogenomtänkta puckar om klubben ute på svåra strapatser.

Låt mig nu vara i fred. Tack.

Forza Milan!

En kommentar till “Om att vila i tystnaden”

Kommentera