Om vägskäl, eller vägs ände

Att bära dunjacka i september hör inte till vanligheterna, inte ens här uppe. Det är dock någonstans ett krasst konstaterande av sakernas tillstånd – högmodet att bära ett mer moderiktigt och stilfullt ytterplagg kontra att agera ödmjukt och funktionellt.

Att hålla i längden borde vinna alla gånger, tänker en förvisso stakanovistiskt lagd kommunalarbetare. Det finns liksom inget självändamål i att vara fashionabel om polmonit och kronisk snuva drar ner hälsan till botten. Samma resonemang går att applicera på vår tränares sätt att anta Milanrebusen.

Det ständiga bryderiet: hur man på bästa sätt placerar ut de dyrt införskaffade spelarna på fjolårets beprövade checkersbräde. Samma metod, inte längre samma spel. Springare, löpare och torn kräver en mer raffinerad uppställning och genomtänkt disposition. Ett misstag och du är handikappad redan från the get-go. Vi vill ju inte förlora innan matchen ens har börjat.

Det är därför tråkigt att ånyo – min lott här i livet, it seems – behöva utbrista ”I told you so”. Visst, det är på ett sätt lugnande att direkt efter Laziofiaskot höra Misters intention att skifta till en trebackslinje, vilken enligt utsago låg i tangentens riktning men förhindrades av landslagsuppehåll och annat, snabbare än kvickt.

Vi minns dock Fassones och Mirabellis mantra i våras: laget, däribland den fundamentala defensiva lagdelen, ska inför il raduno vara utkristalliserat till två tredjedelar. Löfte infriat. Med råge dessutom.

Tid fanns därmed att arbeta med Romagnoli, Musacchio och Bonucci – likväl som med reserverna Zapata och Gomez – vilket fråntar alla former av tidsmässiga alibin.

Antonelli – med sin vänsterfot, förvisso klumpformad till sitt utförande – prövades till och med i rollen som vänster innerback, någonting som enligt Montella var en försvårande faktor till varför man inte omedelbart antagit trebackslinjen som utgångsläge.

Vad många verkar bortse ifrån är tränarens ”intuition” och kunnande. Allting är inte evidensbaserad kompetens. Ibland behöver man ha både öga och mod att övervinna utmaningar. Det som särskiljer en novis och medioker tränare från en Rinus Michels eller Ersnt Happel är just detta.

Är det verkligen rätt att sätta en delvis monterad Lamborghini i händerna på en finsk rallyförare med en promillehalt strax över det juridiskt tillåtna? Ansvarslöst, kan jag tycka.

Retrospect är dock inte särskilt intressant. Det är häret, nuet och det fortsatta som ska uppta den snedbenades fokus.

Austria Wien kommer ikväll att få klä skott för den huvudlösa taktiska approach som fick Ciruzzo Immobile att se ut som en världsspelare. Jag förutspår en enkel vinst och grannlåt där våra spjutspetsar kommer göra sin välbehövliga grej för lagets och klubbens välmående.

Huruvida detta vägskäl leder åt rätt håll eller vägs ände, ja det återstår att se. Första steget är att lägga hedern åt sidan och erkänna att det faktiskt blev heltokigt att välja Montolivo, Borini, Cutrone och Calabria senast. ”Errare humanum est perseverare diabolicum”: inte ens en rödsvart diavolo är ursäktad.

Då slipper man skriva fler vad var det jag sa-texter på lunchen över en skål vaniljyoghurt, toppad med havregryn och russin.

Forza Milan!