Om Socialtjänstlagen i rockärmen

Sex raka segrar och karnevalstämning på San Siro. Rino Gattusos talanger fick äran att smaka på atmosfären under ledningens översyn i en kväll där Cagliari skulle offras till den rödsvarta gudomens ära, likt Craiova och Shkëndija.

Av detta såg vi emellertid inte alls särskilt mycket, tyvärr till följd av en (fortsatt) dumdristig och envis narcissism från tränarhåll. Vårt självutnämnda kader av halvgudar fick husera fritt som de mediokra posörer de är tills det att den mänsklige och overkligt underskattade Suso klev in och skapade tillfällig harmoni över ett projekt än så länge smockfullt av skavanker och överslätade brister.

Jag tänker inte sky orden: så länge Biglia är en snuva eller sidledsrörelse ifrån skadelistan är vi i en livsfarlig limbo. Dels på grund av att dennes kombinerade kvaliteter av att stå högt i pressen (vilket Locatelli inte fick chansen att göra igår, av oklar anledning) och bolldistributionen är absolut fundamental för att sätta övriga lagkamrater i sina främsta element, tillika till följd av att alternativen inte åtnjuter tränarens förtroende (Locatelli) eller är tillräckligt intelligenta för att göra det defensiva arbetet på ett förtjänstfullt sätt (Montolivo).

Det simpla vore att hylla Cagliari för sitt konstruktiva trillande på mittfältet där man systematiskt kunde hitta ytan centralt i det defensiva block som Musacchio, Bonucci och Biglia är tänkta att utgöra. Problemet är att alla lag ser ut såhär när de får spela mot tio Milanspelare. Vi vet alla vem som spelade istället och alla med objektiviteten i behåll och som inte på ett kärringen mot strömmen-manér, alternativt med Socialtjänstlagen i rockärmen, likt Montella, försöker ”rehabilitera” spelare tillbaka till en godtagbar mental nivå för att ”hitta tillbaka till gammal god form”, kan konstatera att det är ett blodflöde vi inte har råd med.

Återigen, jag skyr inte orden: Montella balanserar på en extremt slak lina med klubbens framtid som insats. Hans envishet att göra saker på sitt sätt i ljuset av uppenbar motbevisning och – denna säsong, tvärtemot ifjol – avsevärt mycket bättre alternativ får mig att hoppas att gårdagskvällens spelmässiga haveri inte passerade förbi obemärkt.

Många Milanisti faller in i gamla synder och skuldbelägger nyförvärven. Hakan Calhanoglu (uppenbart i behov av en bättre kondition) och Franck Kessiè – våra enda riktiga fotbollsspelare igår på mittfältet – har till sina försvar en inkörningsperiod att gå igenom men verkar uppenbarligen behöva smaka på den spexigt studentikosa nollning det innebär att spela intill detta skämt som är Montolivo.

Värvar man för massiva pengar bör man sätta spelarna i sina rätta roller där de får göra sin grej fullt ut. Kessiè är inte färdig i sin utveckling men det syntes ungefär med sexhundra procent – vilket även en blind åsna utan korn kunde identifiera – att han efter Biglias inträde mådde bättre spelmässigt när han slapp hamna på mellis i panikångest över vilket slapstickagerande hans föregående centrala kollega ska stå för härnäst. Milanisti på sociala medier borde göra det man gör allra bäst: lansera kampanjen #freefranck. Tomas Ledin hade släppt hästarna fria för femhundra år sen. Montella är inte Ledin. Han är Per Gessle.

Jag vet inte om Montella har någon form av medmänsklig skuldkänsla gentemot detta tragikomiska avskum med nummer 18 på ryggtavlan – på samma sätt som han ”vill prata med Niang” och tror stenhårt på att Antonelli på sin ålders höst kan växla upp att bli Marcelo med ett sämre hårfäste. Det är mig egalt. Tramset måste omedelbart upphöra då det är skadligt, kontraproduktivt och inte anstår en elitsatsande klubb med höga ambitioner.

Förhoppningsvis tas han i örat av Mirabelli och Fassone, särskilt då våra kinesiska överhuvuden såg allt annat än roade ut av att bli förnedrade på hemmaplan mot fårvallare från Sardinien.

Pinsamt.

Mer positivt: Suso, Cutrone och Rodriguez. Att spanjoren är essentiell för vår icke-offensiv visste vi redan medan den unge anfallarens ödmjuka arbete fortsatt premieras i målprotokollet. Mer intressant är då den robuste och kvalitative vänsterbreddarens allroundspel som tyvärr inte renderar i tillräckligt många inlägg än så länge. Den foten kommer inbringa en hel del poäng, om tränarfenomenet ser till att sätta RR i dessa positioner i större omfattning.

Avslutningsvis ett par tankar om mercatons sista vecka. Vi saknar fortfarande en pusselbit i anfallet, en beståndsdel som kan göra sin gubbe och skapa offensiv på samma sätt som gårdagens matchvinnare. Vi kan inte stå och falla med Suso under en säsong där klubbens framtid verkligen står på spel.

Jag väntar med spänning på att för sista gången denna sensommar få ”passare alle cose formali”.

Farorna är många. Låt oss inte sätta krokben för oss själva. Agera.

Forza Milan

3 reaktioner till “Om Socialtjänstlagen i rockärmen”

  1. Tack för ett bra inlägg.

    Att läsa delar av Montellas post match recension är skrämmande: …Montella expressed his delight at the performance of Riccardo Montolivo, who recently made his comeback after long-term injury.
    “If I have to single out any player I will do it to Montolivo. I have seen him grow a lot.
    “After an injury of that type it needs time. Today he played well.”…

  2. Självupptagenheten i att se spelaravskräden som PET-flaskor och Milanello som en återvinningsstation gör inte gott för mitt blodtryck. Montella, stick.

  3. Kommande match är mot Lazio (ett riktigt lag) och nervositeten börjar redan sprida sig. Kommer bli torsk.

    Ni ska se att Suso säkert går och skadar sig under landslagmatchen mot Kurdistan också.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.