Om strategiska felbeslut

Solen strålar över Milanland. Kalendern har nått fram till juli och återsamlingen, il raduno, står för dörren. Mungipor pekar uppåt och förväntningarna likaså: den omedelbara framtiden har inte på ett antal år sett så pass lovande ut.

Värvningarna av Musacchio, Rodriguez, Kessié, Calhanoglu och Conti faller samtliga inom en och samma ram: spelare med sina förhoppningsvis bästa år framför sig med marginal för förbättring. Förmågor med viljan att ta sig an uppgiften Milan – ett tåg som lämnar perrongen blott en gång under en livstid – med ödmjukhet och engagemang. Jag är mycket belåten med samtliga och tror att de kan göra fina insatser i vår tröja såväl på kort som lång sikt.

Jag har dock en fundering som inte riktigt vill lämna min tankeverksamhet och den oroar mig.

När Fassones närvaro byttes från att vara den skalliges skugga till en officiell post uttalade han tidigt att kontakten med Paolo Maldini faktiskt hade tagits. Huvudpersonen själv bekräftade uppgiften och förklarade att nobben motiverades utifrån alltför grumliga premisser kring projektets innehåll, utseende och faktiska substans. Han trodde helt enkelt inte på kinesernas seriösa intentioner.

Huruvida dessa faktiskt är långsiktiga, seriösa och grundade i en fotbollsverklighet som anstår en klubb med ögonen på kontinentens toppskikt, ja det får tiden utvisa. Likväl får den omvänt utvisa om Paolos skeptiska förhållningssätt och beslut att tacka nej var ett kapitalt misstag i en försoning som hela den rödsvarta fotbollsvärlden väntat på när den skallige äntligen lämnat vägen hem vidöppen.

Det sista är troligen inte sagt där. Förhoppningsvis.

Min oro består dock av detta.

Ett Milan som växlar upp – spelartrupp, ambitionsnivå, svansföring och ekonomi – kommer att betraktas på ett helt annat sätt. Medier som gjort en sport av att förlöjliga klubben utifrån det slapstickeri som den skalliges ledning de sista mindre ljuva åren innebar kommer nu plötsligt att hårdgranska klubbens förehavanden på sportsliga grunder. Berlusconis exit innebär även mindre styrning i fråga om att tona ner de allra mest kritiska rösterna via sina egna kommunikationsvägar.

Vi är inte längre skyddade på samma sätt och har strålkastarljuset på oss. Det är både varmt och olustigt om man inte come correct.

Fassone är en fantastisk kommunikatör och organiserar upp det kaos som varit med reformer som andas modern och tydlig struktur. Mirabelli snackar desto mindre men visar handlingskraft gång efter annan. Ett radarpar som gjort stordåd på kort tid.

Men alla goda ting är tre.

Med tanke på våra investerares minimala kännedom om sporten och kulturen som omgärdar il calcio – inte sällan av krafter präglade av oärliga agendor – tror jag att Fassone gjort sig skyldig till ett strategiskt felbeslut av kolossala mått, alternativt övervärderat sin egen förmåga och det mandat som längre fram i tiden oundvikligen kommer att prövas när motgångens dimma lägger sig över San Siro.

Montella kvitterade ut ett överbetyg för sin insats ifjol och kommer högst sannolikt att vidareutveckla sin idé om en bollförande, tekniskt och spelskickligt fotboll. Värvningarna av våra två ytterbackar borgar också för en situation där herrarna i fråga utgör bredden i spelet medan övriga kommer att centrera och trilla boll som om det inte finns någon morgondag.

Ett vanskligt och långt ifrån resultatekonomiskt hållbart tillvägagångssätt när man inte har en anfallare som garanterar en sisådär 25-30 mål i ligaspelet. Enkla och knäckande mål där motståndarlagen säckar ihop och pressen lämnar våra spelares axlar som därefter kan spela ut och defilera.

Vi skulle kunna kvarstå i det läget att vi trots Harlem Globetrotteri, en prestation som formligen skriker ”shit, det här är verkligen någonting stort i vardandet men vi vinner ju inte…”, 64 skapta avslut mot mål ändå bara får en poäng hemma mot SPAL eller Crotone.

Tror ni då att kineserna kommer att lyssna på Fassone? Tror ni då att Abbiati kommer att ta ton och alls få en syl i vädret av kineser som knappt vet vem den skallige burväktaren med sämre kroppshållning överhuvudtaget är? I wouldn’t think so.

Hade jag varit mannen vid spakarna på Casa Milan – Gud förbjude, right? – hade jag avbokat samtliga möten nästa vecka (förutom de där Conti och Calhanoglu ska krita på, såklart) och inte accepterat ett nej från Paolo i en roll som rådgivare och länk mellan tränaren och ledningen. Det är enligt mitt synsätt absolut livsnödvändigt om det här skeppet inte ska kantra innan det överhuvudtaget lämnat hamnen.

Jag är förhoppningsfull idag. Glad också. Men orosmolnen är aldrig mer än en uppdatering på er SMHI-app bort. Nu när vi gör allting så fantastiskt bra, glöm då inte det viktigaste av allt: vad gör vi om det börjar gå åt fel håll?

Caso Donnarumma tar vi en annan gång.

Forza Milan!

En kommentar till “Om strategiska felbeslut”

  1. Bra, intressant inlägg!

    Jag kan hålla med om att rollen du eftersöker behövs. Dock har jag på senare tid blivit ganska osäker på om Paolo Maldini hör hemma i en sådan roll, eller i en modern (fotbolls)organisation överhuvudtaget.

    Trots sin fotbollsrelaterade kunskaper är han väldigt junior för en direktörsroll, samtidigt som han själv verkar kräva väldigt mycket i termer av inflytande för en diregente-roll, något som han egentligen inte har uppvisat något relevant för att kunna erhålla det. Juniora direktörer med bandierabakgrund brukar normalt sätt gå in en slags apprentice-roll a la Nedved eller Zanetti. Skillnaden mellan just Nedved och Zanetti verkar vara att den förre verkar kunna manövrera sig till mer inflytande medan Zanetti verkar nöja sig med en hejaklacksledande ”VP” roll.

    När det kommer till Maldini verkar han (i bästa fall) ovillig, eller (i sämsta fall ) inte streetsmart nog för att börja med den mängd officiellt inflytande han med sin relativt låga civilkarriärsmässiga bakgrund har meriterat att få. Därfrån vore det inte svårt för honom att kunna snabbt navigera sig till mer och inflytande bara han skulle vilja göra jobbet. Tror inte den beryktade gavettan skulle vara alldeles för lång eller jobbig för en person som kommer in med hans namn.

    Förutom de termerna (vilja/ streetsmartness) ger Paolo sken av att inte vara en ”play ball kinda guy”, d.v.s. han vill kunna bestämma mycket själv och verkar ointresserad av kompromisser. Jag kan ha fel på denna. Men förutsatt att jag inte har det ,brukar dylika personer göra sig svåra – oavsett vilken organisation de verkar i.

    Jämför vi Paolo med andra profilstarka ex-milanista såsom Boban och Seedorf förefaller det för mig att de båda är både mer kommunikativt kompetenta, likväl som mer karismatiska ur ett diregente-perspektiv. Sen har just de två antagligen diskvalificerat sig själva genom tidigare karriärval.

    Den jag skulle rekrytera till en sån roll vore Max Ambrosini: ung, karismatisk, bandiera, ”play-ball”-person och jävligt skön som person.

    Mix: du har förhoppningsvis mer input kring Maldinis karaktär än det jag verkar ”känna” utifrån hans uttalanden och allmänna demeanour sedan pension. Så holla gärna back isf.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.