Killing Me Softly (Christmas Version)

Det snöar något fasansfullt och termometern pekar ner mot tio minusgrader. Det trodde jag aldrig. Dessutom står jultomten trampandes på tröskeln och ser allmänt eländig ut – vilket inte livar upp min vardag ett dugg. Med andra ord är jag är livrädd och håller på att snöa bort.

Jag är precis hemkommen från en grym thaibuffé – som givetvis renderade i den obligatoriska paltkoman – med skorna proppfulla av förgiftad och avskyvärd snö. Väl hemma där jag tömmer mina skor i badkaret på alla liter av snö som bosatt sig på fel sida av sulan, kommer jag på vilken annorlunda dag det varit.

***

Dagens diskussionsämne har – tveklöst – varit kvällens El Clásico-möte. Såhär i juletider när det vankas stormatch, kommer alla Spanien-fanatiker fram ur valfritt buskage. Till och med stadens alla vackra flickor verkar helt plötsligt bry sig; många knatar till och med runt med lagens respektive färger i form av en knuten halsduk prydd runt halsen. Halva staden verkar ha fått ett favoritlag över en dag. Det verkar till och med som samhället satt ett kollektivt spöstraff på personer som inte bryr sig om matchen.

Har folk blivit bindgalna, är El Clásico verkligen så äckligt megastort?

Ja, det är det. Utan tillstymmelse till konkurrens dessutom. Personligen kan jag knappt bärga mig och i egenskap av fotbollsälskare, oavsett liga och lag, måste man vara närvarande när det kommer till El Clásico. Bättre fotboll mellan två jämna och rivaliserande lag får vi inte chansen att se någon annanstans. I synnerhet inte i juletider.

För mig som bloggare finns det inte mycket annat att göra än att skriva några betydelselösa rader om kvällens show. Inte när måndagen lamslår en med snö, kyla och allt annat avskyvärt som världen har att bjuda på.

***

Brescias visit på San Siro på lördag gör att jag lär dricka mig extra glad på glöggen som alltid finns tillgänglig i det numera julprydda hemmet.

Lördag it is. Fem dagar kvar. Jag kan klara det. Utan. Att. Bli. Galen. Utan att bli galen. Tror jag.

El Clásico i all ära. Men inte kan någon av oss leva utan den underbara italienska fotbollen. Inte heller utan våra rödsvarta hjältar. Eller är det bara jag?

***

Nu när paltkoman slutligen lagt sig knallar jag upp till gymmet. Snön yr något fruktansvärt utanför mitt igensnöade fönster. Karta, kompass och ficklampa befinner sig i högsta beredskap i samma veva som skaljackan kläs på.

***

Det som gömmer sig i snö kommer fram i tö.

Vidrigt. Det blir bara värre.

***

TU SEI TUTTA LA MIA VITA!

11 reaktioner till “Killing Me Softly (Christmas Version)”

  1. Oh fyfan, då får du tipsa mig om matställen!

    Har dock ett redigt julbord inbokat med släkten på nåt flådigt ställe strax innan lucia. Det får bli min sista livlina.

  2. 5-0, ouch.

    Alltid underbart att se svaga psyken brytas i bitar, kryddat med en igencementad Mourinho-kaft, samt krokodiltarar fran Cristina 🙂

  3. Lördag, helt rätt.

    Glömde att berätta vidare vilken allvarlig inverkan snöovädret och kylan haft på min hjärnkapacitet. Delar av hjärnverket fryser bitvis bort för mig.
    Som du märker.

  4. 5-0 och ett fotbollsgodis av himmelsk klass som förmodligen föll alla i smaken.

    Någon som vann miljonen? 🙂

  5. Matchen har flyttats. För den som undrar.

    5-0 gör ont, ja. Mest skönt att Mourinho får grina lite. Men detta är en Milanblogg, så vi skiter i den där oviktiga matchen. 😉

    Modena – Cittadella slutade 1-1. Om någon nu undrade.

  6. Grattis alla culés! Ni är officiellt ett hycklande pack utklätt till en självgod, obildad pöbel. Att vinna med 5-0 utan klass är ingen vinst, kära vänner. Klass utgörs inte av bicicelats och klackar hit och dit. Goda vinnare kan inte köpas. De kan tydligen inte heller genmanipuleras på La Masia. Mes que ni nada. Unicef total. Bring back Stoitchkov. Han var lite kul åtminstone.

    1. Jag slår ett slag för Peps vilja att mucka med att inte ge Conaldo bollen. Kan vi börja där och bygga vidare i sann Romario-Stoichkov-anda?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.