Det håller i sig

Parkfjollorna från Florens fick sig under lördagen en lektion i hur fotboll ska spelas. Lektionen hölls på San Siro och undertecknad satt dreglande vid skolbänken som ett barn.

Det var en match utan spänning och segern får beskrivas som kassaskåpssäker. Mihajlovic presenterade en naiv, likväl förlorande, spelidé och man vägde x antal ton för lätt mot Allegris Milan.

***

Såhär cirka två dygn efter matchen kan vi konstatera att det rödsvarta mittlåset ser ruggigt stabilt ut för närvarande. Firma Silva/Nesta ser bättre ut än på länge – pröva någonsin. Deras briljans bakifrån lade grunden för lagets seger. Såväl offensivt som defensivt.

Gilardino sökte sig ständigt till Nesta under matchen och ansåg sig förmodligen ha en relativt bra chans i den matchen. K.O. Nesta vann på knockout. Enastående!

Thiago fortsätter dominera med sin fysik defensivt och jag kan i dagsläget inte se någon komma förbi brassen, som för var dag som går tränger sig djupare och djupare in i mitt hjärta. Vi har snart kommit till stadiet som i folkmun kallas kärlek.

Offensiven fortsätter han krydda läckert med ett behagligt bolltrillande genom anfalls- och mittfältslinje. Dessa utsökta krossbollar behöver jag knappast nämna dessa dagar.

Men bägge mittbackar var lika formidabla. Nesta tog hand om Gilardino på ett ypperligt sätt, och Silva kunde i sitt ställe koncentrera sig på det han gör bäst, nämligen att jocksa med trasan. Satan vad jag trivdes på läktaren!

***

På plats syns det verkligen att Ibrahimovic tillhör en annan dimension än sina motståndare. Han framstår i mångt och mycket som en ren fantasi för den entusiastiske åskådaren.

I andra halvlek stod Kröldrup och Natali passiva och vågade inte ta en enda duell mot honom. De föll hellre av och lät således Zlatan lugnt och behärskat ta ner bollen för att sedan börja anfalla.

En del avslut kan vässas, liksom rörligheten. Han blir ibland statisk och ser lite för ofta matt ut. Men det handlar egentligen bara om hårt matchande och ingenting annat.

***

Något jag förundrades över var den medvetna offsidepositionen som han höll sig i gång på gång. Ett gäng svenskar som satt några rader ovanför mig beklagade sig över vilken dålig spelförståelse han har, iklädd den osexiga offsiderocken. Men riktigt så fungerar det inte. Åtminstone inte i Milan.

När Zlatan ställer sig en meter bakom Kröldrup, och övriga i Violas backlinje, ställer han frågor. En ängslighet väcks och försvarslinjen tar ett omedvetet djup för varje långboll som kommer. Detta sker ofta osynkat och Zlatan och övriga anfallare tillåts därmed spela dragspel på den lila och krokiga försvarslinjen. För det är just vad detta fenomen framkallar: En backlinje som gör sig mer likt ett dragspel snarare än en rak och korrekt linje.

Detta taktiska drag har visat sig vara mycket effektivt i år, i synnerhet när det handlar om sopor till backar som är osäkra på sig själva och ser upp till personer som Prandelli.

***

Det allegrianska och dynamiska mittfältet har inbringat i mer guld än jag någonsin kunde drömma om. Match efter match visar Gattuso, Flamini och Ambrosini att aggresivitet, i kombination med fysik, är makt. Vem har sagt någonting om kunskap?

Jag fann även en taktisk medvetenhet som går utöver det vanliga i Ambrosini och Gattuso. En medvetenhet som absolut inte fanns där under Leonardo. Det handlar dels om ett intränat samspel med backlinjen i att täcka ytor, byta positioner osv. Men det handlar även om en grym taktisk medvetenhet när det kommer till Fiorentinas uppbyggnadsfas.

Man fick ett kvitto på detta när fysiken blev för mycket på mittfältet att Fiorentinas del och man istället började rulla nerifrån. Under det Bari-inspirerande spelet försökte man nå Gilardino från mittback, som i sin tur skarvade ut på en ytter i fart. Det är snyggt när det lyckas, men det gjorde det aldrig.

Nesta fick Gilardino att framstå som ett nedpissat fyllo i valfri park i Östergötland. Det var brutalt att se, likväl underbart. Ti-fucking-amo, Alessandro!

***

Dagarna efter matchen har jag haft oändligt många Violasupportar så långt upp i arslet att det börjat lukta brylkräm. Så illa är det.

Milan vann tydligen på grund av all skadefrånvaro som var i det lila lägret. Montolivo hade verkligen gjort skillnaden den här matchen. Vi säger så.

Nä, det handlar om bitterhet för att drömmen än en gång gått i kras. Drömmen om att få ta sig en smakbit av det gyllene äpplet, som växt sig saftigare än övriga äpplen högst upp i trädkronan. Det äpple som alla vill åt.

Milan är för närvarande klubben som håller detta äpple i sin hand. Allt medan Fiorentina fortsatt får nöja sig med att plocka fallfrukt och annat gott som marken har att erbjuda. Serie A har inte mycket mer än såhär att förete för Sinisia.

Bättre lycka nästa år. Eller inte.

***

Men till sist, till följd av skallningen på Cesar, vill jag bjuda er på denna. Sjung med vetja.

ETO’O ETO’O ETO’O ETO’O ETO’O
L’HANNO VISTO CON LE ROSE
CON LE ROSE NEL METRO’!

8 reaktioner till “Det håller i sig”

  1. Än en gång riktigt bra skrivet det är nästan som att du läser mina tankar 🙂
    Undrar hur det går med Cassano hade varit jävligt kul att få hit honom vid nästa transfer fönster. Eller vad säger ni…

    1. när jag tänker impulsivt så ja, hade vart nice.

      Men när jag tänker noga, nej.
      Om vi får honom förhindrar det köpet av nya ytterbackar, vilket vi behöver just nu.

      Och sen har ju Cassano också spelat för Samp i CL kvalet

  2. Cassano kommer val gratis…?

    Visst att han ar upptagen gallande Europaspel, men det ar ju tex aven alla ytterbackar av hog rang.

    Cassano – ja tack. Fuckar han upp sig, sa kan vi (hoppningsvis) fa en slant for honom.

    Fungerar han sa packar jag sjalv Ronnies vaskor redan ikvall 😉

  3. Hur hade tongångarna gått om Ljajic gjort mål, pga Nestas misstag. Visst, han kanske bara gjorde det här misstaget men utfallet kunde blivit ödesdigert.

    1. vaddå Nestas misstag? Nesta kan inte göra ngr misstag, du måste ha sett fel match! ngt misstag känner vi inte till! =P

    2. Jag tycker detta är en ganska viktig fråga och det är därför jag anser att försvarsspelarna ständigt behöver hyllas. Detta till förmån för anfallsspelarna som ständigt får applåderna.

      En försvarsspelare får inte göra misstag. Under 90 minuter gäller det att stå och göra rätt. Anfallsspelarna (de offensiva spelarna, really) däremot, de får slänga iväg passningar lite hur som helst och effektiviteten kan få vilken man som helst att ta fram snaran.

      Minns gärna Ronaldinho när han var som allra bäst. Vilken felprocent hade inte han? Hur många hade Pirlo när han var som bäst?

      Bara lite tankar. Det är ingen kritik, tvärtom. Kul att någon lyfter upp väsentliga saker. 😀

  4. Vill inte vara petig eller så. Men tänk på att inte använda bilder med copyright-märket på.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.