Tutto Sommato 2009/10: Mix

>Säsongens bästa:

1. När det plötsligt klickade till…
Kanske inte i början och lika mycket i slutet. Vintermörkret däremot sken upp likt ett post-härdsmälta Tjernobyl tack vare Antoninis och Abates inträde, kapten Arsenio Lupins mäktiga form och Ronaldinhos nästintill siamesiska samspel med Pato. Det Milan vi njöt av under en lång räcka av segrar – med sin spelmässiga kulmen hemma mot Genoa och borta mot Juve – blir motivet till det vykort vi skickar till framtiden från 2009/10.

2. På savannen är det tyst…
En ofrånkomlig parentes från säsongen som gick. Våra rivaler från Turin gör förvisso sin sämsta säsong sedan Beatles toppade listorna med She loves you men det fråntar på intet sätt njutningen att trycka till dem med emfas. Ronaldinho älskar inte Juve i alla fall, det kan vi konstatera fyrfalt. Kolla själva bland nätmaskorna för att validera detta påstående.

3. Homecoming king…
Luca Antonini har mestadels fått agera mänsklig propaganda när Galliani ljugit sig harmynt om klubbens förmåga att plocka fram spelare ur de egna leden (som förvisso hamnar annorstädes). Många var det som tvivlade men som tur var insåg Leonardo till slut att våra ytterkadaver inte är bättre än Evergreen – och som han tog chansen. Han är inte perfekt defensivt och kan fortfarande bli mer effektiv i sina offensiva framstötar. Faktum kvarstår emellertid: i dagens moderna fotboll handlar det lika mycket om att ”gå tomt” i sina löpningar för att ge andra spelare möjligheten att få större ytor. Detta har den flygande kantspringaren förstått och ger därmed fluiditet till en vänsterkant som post-Serginho saknat just den beståndsdelen. Om Ronaldinho har varit bra den här säsongen så är det delvis tack vare sin kollega, sanna mina ord.

4. Il Migliore…
16 matcher med risk att bli avstängd. Inga problem. Säsongens och kanske hela ligans bästa försvarsspelare som med sitt spel får änglar att gråta. Milans nummer 33 bjöd oss på en nio månader lång aria som fyllde kroppen med livslust efter sju sorger och minst lika många bedrövelser i en tidigare georgisk epok. Brassen är fantastisk, briljant, bedårande, imponerande och fullständigt jävla lysande. Thiago Silva har pi:s samtliga decimaler i huvudet men vill inte framstå som dryg och droppa dem. Du är perfekt och jag älskar dig.

5. L’Addio…
Ännu en gång: tack för allt Mister. Vi kommer att sakna dig.

Nästan hela vägen upp på listan hamnade…

  • Alessandro Nestas comeback
  • Massimo Ambrosinis ledarskap
  • Marco Borriellos kämpatakter (men även brist på kvalitet)
  • Ungdomssatsningen (som bär frukt nästa säsong?)
  • Sidsteppandet av alla jävla kadaver

Säsongens sämsta:

1. Talande frånvaro…
Hur betygsätter man en elev som knappt satt sin fot i lektionssalen? Han som ”tog klubben från ruinens brant ur tribunalerna och förde dem till världstoppen”. Kanske har jag missförstått saker och ting: om man räddar livet på någon så har man alltså även rätten att döda samma individ? Sakta men säkert genom att strypa offrets tillförsel av allt som ger liv, lust och inspiration till en utmärglad lekamen. Jag vet! Varför inte förvänta oss stordåd på det? Vi har dock inga Wladyslaw Szpilmans i laget. Men värst är ändå alla idioter som går med på resonemanget genom sina insnöade överkorkade teorier om att det faktiskt är del i en storslagen plan. Ni förtjänar inte bättre än detta. Ni förtjänar Berlusconis provokativt falska leenden och lögner.

2. La Madonnina som inte ville veta av oss…
0-4, avklädda och förlöjligade. 0-2, avslöjade och förnedrade. Dessutom med nervsammanbrott från våra egna spelare som får The Hills att framstå som en balanserad skildring av relationen mellan förnuftiga människor med en sund världsåskådning. Må så vara att kusinerna är ett kryssningsfartyg som tillintetgör det mesta som kommer i sin väg men ändock. Oacceptabelt är bara förnamnet.

3. To the place, we dont belong…
Många är lagen som genom tiderna besökt Old Trafford och fått åka hem tomhänta. Inga konstigheter. Men få lag har varit så bedrövliga som vi var den där kvällen. Skador och uppgivenhet inför ett resultat som redan var skrivet i sten är orsaker. Inte ursäkter. Man kan förlora men inte på det sättet. Säsongens spelmässigt absolut värsta bottennapp.

4. Milan Lab…
Avskeda och avrätta personalen, sälj möblerna på blocket och skänk pengarna till välgörande ändamål, formatera alla diskar, bränn all dokumentation och riv lokalerna. Bränn jorden. Upprätta ett minnesmonument för alla spelare som stupat i undersökningsrummen. Så gör vi.

5. Alla kadaver…
I tur och ordning: Dida, Roma, Jankulovski, Oddo, Kaladze, Zambrotta, Gattuso, Seedorf och Inzaghi. När andra klubbar tar de första spadtagen inför praktfulla arenabyggen har vi anlitat Fonus för att fatta skyffeln av andra orsaker. Begravningsscenerna kommer att vara som hämtade ur Chazz Palmenteris mästerverk: ”it was just like Sonny said it would be: nobody cares. Nobody cares”. Ni kan dock lita på att jag bryr mig…

Nästan hela vägen upp på listan hamnade…

  • Skadorna i fel lägen (Nesta och Pato in primis)
  • Mathieu Flaminis IQ
  • Beslutet att låta Marco Storari gå på lån till Sampdoria och den efterföljande insatsen på Olimpico (som gav Inter scudetton)
  • Simone Verdis benägenhet att bli skadad när chansen till spel i representationslaget var som störst
  • Alexandre Patos hypokondri

3 reaktioner till “Tutto Sommato 2009/10: Mix”

  1. >Så klockrent att tårarna inte är långt borta. Årers klockrenaste,

    //Add

  2. >Synd att vi fick 2 av våra bästa spelare skadade i slutet ligan det + att vi saknar en klassforward gjorde att vi ej orkade på slutet. Grymt bra blogg

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.