Derby della Madonnina

Derbydags.

I sedvanlig ordning har jag en olustig känsla i kroppen inför matchen. Kan inte riktigt sätta fingret på det men något är det nuförtiden när derby vankas.

I och med Lazios vinst igår är tre poäng nästan ett måste.

Säsongen är lång och alla lag kommer hamna i sina dippar men vi har inte råd med att tappa fler poäng om vi ska ha häng på topp fyra.

Avspark 20:45!

Förmodad startelva (3-5-2): Donnarumma; Mussachio-Bonucci-Romagnoli; Borini-Kessie-Biglia-Bonaventura-Rodriguez; Silva-Suso.

FORZA MILAN!

Campionato: AC Milan vs AS Roma

Stormatch ikväll!

Vi tar emot Roma på San Siro och det kommer (varning för kliché) en väldigt tuff match.

Mot medelbra och bra lag har spelet lämnat mycket att önska. I kväll tror jag inte att det bli annorlunda. Det gäller att hålla koll på Dzeko, hålla laget kompakt och ta tillvara på de chanser vi kommer till.

Om förhandsrapporterna stämmer är backlinjen intakt sedan senast.

Biglia och Rodriguez gör comeback på mittfältet samtidigt som Borini får fortsatt förtroende som ytter.

Att Montella var imponerad av Kessies fysik initialt var tydligt men ska killen aldrig få vila?

Framåt kamperar André Silva och Kalinic tillsammans.

Avspark 18:00!

Förmodad startelva (3-5-2): Donnarumma; Musacchio-Bonucci-Romagnoli; Borini-Kessie-Biglia-Calhanoglu-Rodriguez; Silva-Kalinic

FORZA MILAN!

Om att föredra husmanskost

Den femte november 2001 är ett historiskt datum för alla Milansupportrar. Efter en resultatmässigt inte helt underkänd säsongsinledning fick den dåvarande ledningen en mycket intressant boll på uppstuds.

Fatih Terim, kraftigt ifrågasatt av senatorslägret som fått sina fiskar rejält varma efter år av misslyckanden i komfortens tecken, hade fyra månader in på sin sejour i rödsvart fört klubben till en femteplats med femton inspelade poäng, fem bakom den sensationella serieledaren Chievo.

Det ansågs inte tillräckligt… Sade man. Men vi vet alla vad det egentligen handlade om. Man såg någonting bättre, mer ”da Milan” i horisonten. Carlo Ancelottis tid som Juventustränare – efter mer än 70 ligapoäng i snitt under sina två ligasäsonger (där huvudstadslagen kristligt delade på två scudetti efter massiva investeringar) – hade nämligen nått vägs ände, vilket såväl ”il Cavaliere” som ”Kojak” hade stenkoll på långt innan det blev klart.

Kort därefter presenterades han som Milans nya tränare.

Resten är historia.

Nästan sexton år senare går historien igen: någonting som Fassone och Mirabelli försöker skriva tillsammans med Montella vid rodret. Jag tror inte att det är rätt väg att gå. För att ta steg i rätt riktning krävs kompetens och erfarenhet. Montella har varken eller. Ancelotti har båda. Gör matten.

Jag skulle kunna sitta här och låta min vaniljyogurtmüsli bli geggig i allsköns högtravande försök att på ett diplomatiskt sätt förklara varför skiftet måste till. Det vore enbart till gagn för de som inte förstår bättre. Ursäkta min dryghet men… Om ni föredrar en novis före en expert, då får det stå för er. Geggig müsli är nämligen ungefär lika ovärdigt som att se Ricky Alvarez sänka Milan.

Det som talar emot skiftet är att man redan har en muntlig överenskommelse med tupén i London som vandrar på en slak lina, alternativt om Carletto tvekar över en återkomst till det förlovade landet eller ser andra uppdrag i horisonten.

En uppvärmd soppa – ”la Minestra riscaldata” – har nämligen en tendens att inte övertyga kulinariskt som när den tillagades från scratch. Tur då att Carletto är mer av husmanskost än gourmetkrubb.

Vad kommer Fassone att göra? Även tystnaden talar sitt tydliga språk. Se nu till att hålla näbben. Och gör det rätta.

Forza Milan!