Milano Siamo Noi

Mitten av maj månad och marknaden har inte ens hunnit öppna. En handfull farväl är bekräftade och två nya element har välkomnats till klubben. Detta är såklart bara början på en sommar i hängmattan ackompanjerad av mercatogrammofonens sövande sorl.

Skitsnackskavalkaden har å sin sida redan börjat. Illamåendet känns bekant. Frustrationen likaså, ungefär som det där ogräset som aldrig försvinner hur mycket man än bränner och atombombar skiten.

Lösningen? Att ignorera det hela.

Som sagt: jag har lovat mig själv en herrans massa saker det här året. Det mesta har gått åt helvetet. En av de viktigaste sakerna är att njuta av varenda jävla solstråle som bjuds och här lovar jag er fullständig målmedvetenhet.

Jordgubbar, spontanfotboll, tchai på balkongen och ett EM-slutspel enkom i glädjens tecken. Det ska njutas ungefär så här hårt.

På så sätt blir man åtminstone solbränd, glad och utvilad den dagen man knåpar ihop det slutliga omdömet kring klubbens agerande i sin strävan att stärka spelartruppen inför den kommande säsongen.

Med andra ord: jag låter skitsnacket tala. Och er spekulera. Skulle någon liten undulat kvittra så kommer ni få höra det.

Där har ni ett löfte att hoppa upp och sätta er på.

Det har gått 10 år sedan du skrev på för klubben i mitt hjärta kära Alessandro. David var 11 år gammal när pappa berättade för mig att min favoritspelare hade gått till Milan. Jag älskar dig lika mycket nu som jag gjorde då, om inte mer.

Jag tänkte inte bli långrandig och Birro-isk här. Jag ville bara tacka dig för allt du gjort för Milan, för mig.

Kärleken började på Ullevi 1999 och slutar dagen då jag dör. Du är de eleganta glidtacklingarnas mästare och det var nog där, på Ullevi efter en glidtackling, som passionen för Italien, Serie-A och slutligen Milan vaknade till liv. Allt tack vare dig.

Ciao Sandro, den vackraste mannen som gått i ett par fotbollsskor.

*****

Och du, Filippo mio, jag älskar dig. Sir Alex kallade dig mannen som föddes offside. Ligger säkerligen något i det men jag väljer att kalla dig mannen som föddes för att göra mål. Allt från skitmål i Piacenzas primavera-lag till skitmål i en Champions League-final. Haha, nej, 2-0-målet är helt magiskt!

Du är en av tidernas största målskyttar. Den femte bästa i Serie-As historia och den näst bästa ute i Europa. Det finns bara ett ord för dig: Fantastisk! Fansen älskar dig och du älskar oss!

Tusen tack Filippo! Kungen av Europa.

Oi oi oi, oi oi oi oi, Pippo Inzaghi, segna per noi!

En snabb överslagsräkning rörande de herrar som lämnar klubben alternativt fått sina avtal omförhandlade:

Alessandro Nesta 5 miljoner brutto per säsong
Filippo Inzaghi 1.6 miljoner
Gennaro Gattuso 8 miljoner
Gianluca Zambrotta 7 miljoner
Clarence Seedorf 6 miljoner
Mark van Bommel 7 miljoner
Mathieu Flamini 3.6 (från 9 tidigare (!) besparing på 5.4M)

5 + 1.6 + 8 + 7 + 6 + 7 + 5.4 = 40 miljoner euro.

FYRTIO MILJONER EURO SLÄNGDA RAKT NER I AVLOPPET!!!

Som sagt: Nesta insåg att tempot är för högt för hans knän och muskler (till och med Yepes är bättre när han spelar, faktiskt), Inzaghi är slut sedan åtminstone fem år tillbaka, Gattuso har en orimlig självbild i förhållande till sin fysiska hälsa, Zambrotta är ett kadaver sedan han lämnade Juventus för Barcelona, Seedorf har spelat fotboll stillastående i drygt sex år och Van Bommel visade tyvärr den här säsongen att han inte längre håller måttet. Flamini får förnyat förtroende på en lägre och mer rimlig lönenivå.

Så. Vi blir av med spelare som inte bidrar ett skvatt sportsligt men som är en stor del i att vi varje år går med förlust rent ekonomiskt. Att detta fått pågå i så pass många säsonger är frukten av en sportslig ledning utan skam och en president som antingen nonchalerat problematiken eller insåg att en nysatsning hade kostat ännu mer.

Jag tror mer på det senare.

Men. Det verkar inte som om spelarna velat vara kvar, här talar vi om en massflykt vars dominoeffekt började någonstans när Pirlo skeppades iväg. Magkänslan är att Allegris styre inte är väldigt uppskattat bland senatorerna. Indikationer finns i överflöd, allt från allt mediagnäll som prytt framsidor säsongen igenom till faktumet att de nu – en efter en – tackar för kaffekasken.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om vem som gjort vad och varför. Min prioritering är AC Milan och utifrån det kan vi konstatera att detta är det oundvikliga läget att påbörja en förnyelseprocess. Den kommer att ta tid och vi kommer att krypa, stappla och snubbla innan vi kan springa igen. Tid jag är villig att ge klubben.

Så länge klubben är villig att – på ett eller annat sätt, i strukturerad form – ta klivet in i någonting annat än att leva dag för dag. Var är projektet Milan? Övertyga mig.

Fram tills dess är jag helt säker: hjältar i all ära, imorgon har klubben åtminstone fyrtio miljoner anledningar att släppa taget om det förflutna. Vi har nått vägs ände.

En ny väg börjar.

Jag har ingen kommentar. Har ni?

Typ en vecka senare, fortfarande lika besviken och irriterad. Fortfarande en Allegriskeptiker och alltid lika passionerad emot Kaisersekten och dess hjärndöda zombifierade följeslagare.

Nog jiddrat.

Såg en riktigt bra säsongssammanfattning av den mytiske Ras della Fossa en videobloggare med rödsvart hjärta som levererar sanningar, humor och framtidstankar i parti och minut. Riktigt jävla sevärd. Säsongens tre stora misstag enligt honom:

1) att låta Juventus få Pirlo (när vi kunde ha sålt av honom till Chelsea för en handfull miljoner under Leonardos sensommar vid rodret).
2) att inte släppa Pato (som har varit lika effektiv i år som en kapsylöppnare på ett AA-möte) men framförallt att inte säkra upp Tevez i januari (som vi idag ser hur viktig han varit för Citys troliga ligatitel) och:
3) att riskera Thiago Silva och tappa honom inför säsongens två avslutande och helt avgörande månader.

Jag skriver under på alltsammans och drar säsongens 754328:e suck.

Men men. Som bloggens självutnämnde hälsoinspiratör Marco Immondo redan försökt göra gällande är mercaton helt och hållet att undvika. Allt för vårt eget välbefinnande.

Det kommer att florera så mycket lögner och svek att det helt enkelt inte är värt det. För en gångs skull håller jag med Immondo: följ inte skiten. Det blir vad det blir.

Bonera blir ju kvar ändå, det är det viktigaste, right?

* * *

Folk undrar ofta varför jag håller Milan så högt och ser dem som så speciella i fotbollsvärlden. Svaret på den frågan är värdighet och elegans.

Tidigare år – även om man börjat tumma på detta på senare tid – har inte alla spelare haft förmånen att dra på sig vår tröja: det har krävts klass och kvalitet. Och hjärta.

På söndag kommer tårarna att falla. Vi vill nog alla minnas Filippo Inzaghi, Clarence Seedorf och Alessandro Nesta för sina enastående prestationer även om vi idag endast ser skuggor av de forna världsstjärnor som en gång var.

Att respektera våra fanbärare och hylla dem är ett fundament till att forma en ärorik historia för världens vackraste fotbollsklubb.

Därför hoppas jag att en värdig avslutning får ha sin gilla gång utan busvisslingar, protester eller andra infantila handlingar från den kärna av supportrar på södra hyllan.

Vi kommer förmodligen ha en helt annan hårfärg nästa gång en så begåvad trio överhuvudtaget beträder San Siros gräsmatta igen.

Tack för allt Pippo, Clarence och Sandro. Oförglömliga hjältar.

* * *

Kanske blir det adjö även för Gattuso, lite oklart än så länge. Kontrakt för honom och Ambrosini – som med Yepes verkar bli kvar ett år till liksom Flamini som får halverad lön i två säsonger om han tackar ja till Milans erbjudande – ligger på bordet.

Men det verkar vara alla avtal som Galliani kommer att förlänga.

Min spontana känsla är att det nu äntligen verkar bli mer eller mindre dyngfritt i Milans uråldriga Augeasstall. En känsla som ger hopp om en sundare balansräkning (läs: lönestruktur) och färre alibin för den sportsliga ledningen och dess topp.

Jag tar gärna några mellansäsonger, förutsatt att det längre fram går att urskönja konturerna av någonting som överhuvudtaget går att likna vid långsiktighet och vision. Det planlösa irrandet måste få ett slut.

Då krävs det att Alzheimerspatienter såsom Zambrotta får en enkelbiljett till ett mer värdigt boende än Milanello.

* * *

Bakaye Traoré, välkommen till Milan. Bilderna av att döma så har vi fått oss ett sjuhelvetes monster. Hoppas att han kan kriga, ta närkamper och spela bollen vidare till folk med tankar om hur lädret hamnar i maskorna. Om behagas får han även på NHL-manér crash the net.

Det är allt jag kräver. Ungefär som Muntari idag.

Men då måste vi som sagt fixa oss tänkare. Folk som faktiskt kan tänka, behandla och skapa en fotboll som nyckelspelare såsom Ibrahimovic faktiskt tror på.

Montolivo räcker inte. Boateng är lika ofta skadad som han är tillgänglig. Merkel verkar inte heller bli kvar då Genoa ska ha sitt i ett samarbete som verkar gynna dem mer än oss. Mittfältet behöver kvalitet, muskler och löpkapacitet finns redan.

Det krävs idéer på planen. Ledningen får identifiera rätt personer och säkra dem.

Någon sade Hernanes, brassen som inte verkar trivas ypperligt i himmelsblått. Inte världsklass kanske men nog fan hade Allegri och några av de andra träskallarna i slöjdssalen mått bra av profetens oliktänkande.

* * *

På söndag stänger vi butiken. Sen är det bara storstädningen kvar.

Glöm inte näsdukar och soppåsar.

Forza Milan, alltid bitch.

1. Lita inte på vad tidningarna skriver – det heter inte Silly season för intet.
2. Räkna inte med något vettigt inköp från Turati 3-håll.

Följ dessa två tips för ett bättre välbefinnande. Glad sommar.

Vi sätter punkt för årets säsong i en match som, mot Åslunds vilja (som kallade Milans straff för ett rån men valde att blunda när Sneijder föll ihop som ett korthus innan 1-0), kunde slutat lite hur som helst. På ett sätt är det skönt, på ett annat är det lika skönt som att få en spikklubba mot nötterna.

Nåja, nu behöver vi inte hoppas mer…

***

Juventus har gjort en bra säsong. De bränner igenom ett ex antal omgångar på ren vilja och vinner väl rättvist om man ser till det faktum att de har höjt sig enormt när det vankats stormatcher. Å andra sidan har de fortfarande färre segrar än Milan och sist jag kollade går spelet ut på att vinna, även mot de mindre lagen. Med andra ord är diskussionen om vilket lag som ”förtjänar scudetton allra mest” totalt meningslös.

När det väl kommer till den där berömda kritan går det inte att komma ifrån att Milans avslutande del på säsongen avgör till Juventus fördel. Det skulle egentligen bli en relativt enkel seglats, vi hade avverkat den ena svåra matchen efter den andra och vi hade bara de enkla kvar. Då drabbas vi av fler skador än någonsin, får ett par konstiga domslut emot oss (Muntaris spökmål är extremt avgörande ur psykologisk aspekt, hur mycket vi än försöker intala oss själva att det inte är det) samt lyckas leverera det ena bottenskrapsresultatet efter det andra.

Jag vet inte hur många gånger jag, i efterhand, har tänkt tillbaka på specifika matcher och tänkt ”om vi ändå bara hade satt det där läget”.

Well, water under the bridge nu…

Grattis säger jag till Del Piero och ett fåtal andra i laget. Juventini generellt, Lichtsteiner, Pirlo samt Chiellini och övrigt patrask gratulerar jag dock först när helvetet fryser till is.

God natt.

Ps. Jag orkar inte med diskussionen om vems fel hela denna säsong var. Vissa gnäller på Allegri, andra skyller på MilanLab och domarna, själv väljer jag att rikta min frustration mot skjortnissarna runt det runda bordet. Nissarna som envisas med att skriva kontrakt med bosmanspelare och nissar som inte förstår att kvalitet måste få kosta lite pengar. Financial Fair Play må gynna Milan på ett sätt, en försäljning av klubben hade dock gynnat oss supportrar allra mest. Och Silvio också för den delen.

Jag vill – till skillnad från många andra småaktiga och pinsamma Milanisti – lyfta på hatten och gratulera Juventus till en välförtjänt ligatitel. De gick igenom serien (troligtvis) obesegrade medan vi lyckades med konststycket att förlora sex gånger. I slutändan handlar den här sporten om att gå ut och hitta en väg att vinna.

Ovanligt många gånger är det precis det motsatta som Milan lyckats med: att hitta en väg att inte vinna. Så även i afton. Är det inte Boneras (ni vet vilka ni är och ni vet vart ni kan dra), Abates (jag vet vem jag är och dito) eller någon annans inkompetens så är det ett motståndarlag som medelst ganska halvhyfsade förberedelser ändå nästan alltid lyckas straffa oss där vi brister som mest.

Självklart utan motdrag från vår egen Bobby Fischer på bänken.

När Muntari (obeskrivligt nyttig och alldeles på tok för viktig för vårt mittfält) kliver av faller vi ihop som en alldeles för lengräddad sockerkaka och blir till en oaptitlig och tragisk sörja som ingen vill överhuvudtaget ens peta på. Milan anno 2011/12: grundfundament sökes. En massa onödigheter finns redan.

Att förlora bägge derbyna en säsong där Inter ståtar med sin sämsta upplaga sedan Dackefejden är inte bara obehagligt, svidande och patetiskt. Det är en bedrift som saknar motstycke i katalogen för tränare som misslyckas med att svepa i sig de räkmackor som bjuds. Hela jävla tiden.

Massimiliano Allegri ska på tisdag (för visst fan ska grabbarna ha ledigt imorgon!) adressera spelarna, förbereda sista matchen mot Novara och sedan efter slutsignalen ta en svindyr penna, ett ganska exklusivt pappersark och skriva ihop en avskedsansökan.

Jag förväntar mig ett mediaframträdande där han smädar ledning och president – på ungefär samma manér som Leonardo – innan han bakvägen försvinner ut ur de rödsvarta rullarna.

Samma bakväg han kom. Samma periferi han alltid befunnit sig i.

Mycket skall sägas men inte ikväll. Detta är trots allt zebrornas kväll och natt efter ett antal år i det mörker en annan klubb olyckligtvis ser ut att påbörja sin resa i.

Grattis Juventus. Värdiga mästare.

Bjuder på Derbylagen enligt Gazzettan. Behöver man säga någonting som inte sagts redan? Nej troligen inte.

Eller jo, en sak. Inters mittfält kommer att vara väldigt närkampsbenäget. Den här Guarín ser ruskigt intressant och FÖRTROENDEINGIVANDE ut. Vinna boll, slå på Sneijder eller Zarate och sen snabbt komma till avslut. Jag hade gärna sett en mittfältare med lite finare fötter än någon av Mark och Sulley (läs: Aquilani).

Men vad fan vet jag.

Bonera blir lätt matchens lirare by the way. OK? OK.

Forza Milan

Ingen Antonini.
Ingen Mesbah.
Ingen Zambrotta (tack).
Ingen Emanuelson.
Vem fan ska spela vänsterback då?

Ah. Jag säger som Tortorella: we’re fucking done, pack it up!

Hejdå.